Fuck döden.

Döden får gärna ta och dö. Iaf kanske tagga ner lite grann. Jag fattar, du vinner alltid. Vad folk än gör för att segra över dig står du alltid i slutet som den ensamme segraren. Jag har gått på ett 130h/månad schema på en patient sen tidigt i somras. Tills idag. I förrgår hade tydligen döden varit på besök. Jag jobbade inte då eller igår pga skolan. Men hade under ett möta i början av veckan sagt att jag ville bli uppringd så fort situationen blev akut eller ja, om personen gick bort. Detta skedde inte utan fick reda på det nyss. När jag kom till jobbet för ett fåtal timmar sedan. Kul. Sprang för övrigt på chefen, som är en nära kollega, och ja det var väldigt vad hon var ledsen och ursäktade sig. Frågade hur det var med mig?

^Var helt enkelt mitt svar. Jag är fan inte emotionellt bekväm på jobbet. Egentligen inte med i princip något folk alls. Men vad tror hon? Att jag ska vara ledsen och isf dela det med henne? Hon som inte ens kunde genomföra en så simpel uppgift som ett sms. Lack.
Som om inte detta var nog ska jag på släktkalas i eftermiddag för min lillebror fyller 8år. Vill fan inte. Tvivlar på att mitt huvud klarar av det. Kan inte processera sånt här om jag inte är ensam. Behöver bara några timmar men dessa är så vitala. Lär dö sen. Ska gymma ihjäl mig. Supa och massa. Fuck allt. Så sjukt ledsen. Vill inte.