Dikt om cigg.

Ack du sköna cancer pinne, i min realitet är du så mycket mer än ett minne. Ett minne som måste ut, fan ta dig helvetes jävla kuk. I flera år har jag varit fast med dig. Gick ibland endast upp vissa dagar för att känna dig i mig. Det spårade ur, blev en dålig grej. När vilja går över till behov finner sinnet sällan någon ro. Men denna gång ska jag inte ge mig, inte ge vika. Inte efter mat, sex eller vanligt fika. Mina lungor ska åter bli bra och med luft kela, bortsett från när jag en holk med nära fränder dela. Går inte att köra dem rent, inte ekonomiskt sätt i Sverige då vårt system är för klent. Vet inte varför jag ens fortsätter detta gnäll. Men varit på jobbet hela dagen så nu är det kväll. Alla kollegor de går ut då och då för att ta sig ett bloss. Förutom jag förstås. Är numera ensam och exkluderad, från sammankomster jag tidigare blivit högt prioriterad. Tänker dock fan inte sluta försöka tills jag båda mina lungor komplett har renats från röka. Kommer sakna cigg efter man göka. Lätt en av de bästa, ska dock inte bli någon nästa. Nu orkar jag inte detta pinsamma jävla beklagande. Ska nog hålla tyst och inte ta det längre förklarande. Vet att stor del av denna text inte varit behagnade. Snälla allt som finns på vår jord gör mig positiv och pigg. Fan vad som helst så länge jag slipper tänka på cigg.