Oh the ironi.

Satt ner med min kollega en stund nu och så kom vi in på samtalsämnet droger. Det hela eskalerade och hen började prata om sitt barns bruk och diskutera det med mig. Sjukt tråkigt att höra en förälders historia om det. Så sitter jag här, den lilla pundare, och instämmer till allt som sägs. Kändes rätt hemskt faktiskt. Hatar när jag behöver ljuga, speciellt för någon som jag gillar liksom, sjukt bra kollega. Men det blir en perspektivskonflikt. Som det alltid blir när den här typen av debatt förs på tal. Dock höll min kollega med om att alkohol och receptbelagda mediciner är bra mycket värre än många narkotikaklassade droger. Skönt med en som faktiskt har en mogen och logisk syn på de hela trots att hen sett de värsta med den sfären.

Känns bara så ironiskt, när jag sitter och ger tips men egentligen själv är en form av brukare. Skötsam är jag, visst. Men jag är ändå nere i skiten hur jag än väljer att se de. Synd att jag inte orkar göra något åt det bara. Ser mig dock som en brukare och inte missbrukare. Folk som inte fattar skillnaden kan dra åt helvete. Puss.