Så simpelt.

Egentligen, är det hela väldigt simpelt. Jag har efter en lång tid helt enkelt vant mig vid att spela den här typen utav spelet. Jag vet precis hur jag bör föra mig, både fysiskt och psykiskt. Mitt kroppsspråk, mina ansiktsuttryck och mina val av ord. Det är en social kodex som vanligtvis tes komma från en god uppfostran. Det är i alla fall så vi bör se på det hela, enligt den sociala kodexen. Om jag följer spelet, den roll som av dem förväntas, så kommer interaktionen ha den utgång som de tror är rätt samt fått mig att inse är rätt. När egentligen det är jag som vet precis hur de tänker, vad de tror om mig då det är en roll baserad på vad jag tillåter dem att förstå. Det finns så mycket mer, så mycket mer jag egentligen skulle vilja berätta för dem, om hur jag egentligen är. Vem jag egentligen är. Men det går bara inte. Våra verkligheter är för olika. Tråkigt, men det är sant. Om de baserat på sina perspektiv såg mina handlingar skulle det hela inte proceseras till något positivt. Inte för någon. Jag är fiktiv. Jag är fokalisatorn. Ur mitt perspektiv är jag någon helt annan än den som de skulle som mig som. Om de visste allting om mig.

Förr var jag trött på denna process. Att gång efter gång binda förtroende och försöka övertyga. Att jag inte var misslyckad, att jag hade någon form av livsglädje, att jag var motiverad och på väg mot den person de ville att jag skulle bli. Jag är nära nu. Det är så mycket lättare än mot hur det har varit innan. Det kan till och med ibland kännas genuint bra. Efter många år kan jag kontrollera min vardag kontra mitt dumma huvud. Jag jobbar, skall snart utbilda mig och är socialt kompetent. Det är ungefär det de vil att jag skall åstadkomma. Saknas bara Villa, volvo och vovve. Några bortskämda ungar också antagligen.

Det känns som jag utan några större svårigheter kan åstadkomma det här. Den egentliga utmaningen blir att tygla min inre idiot. den som gör att det där dåliga md mig yttras. Hade varit betydligt lättare utan den jäveln. Men jag är envis, i slutändan skall det inte vara någon annan än jag som står upp. Jag ska vinna. Får helt enkelt ta och motbevisa det jag ansett om min kompetens.

På något sätt är det en form av rus, att få bekräftelse från en förälder som haft samt har tvivel om en. Bar skönt att det börjar bli bättre. Han har inte alls haft det lätt genom åren. Inte kunnat koppla riktigt varför saker blev som de blev. Helt enkelt varit säker på att hans synsätt var de bästa, att han hade insett det andra inte. Jag har gjort det bättre nu känner jag, han är alltid glad när jag kommer hit. Helt enkelt visar att jag bryr mig om honom. Ger en bit bekräftelse. Ofta känner jag att det sker alldeles för sällan. Att jag borde göra det här så mycket oftare. Bara hälsa på, se om de mår bra. Är ändå en av mina familjer. Har en sjukt ball lillasyster som dyrkar mig.

Hatar att jag tar den tid jag tar, för mig själv. Det får helt enkelt ta och bli bättre. Vilket det säkert kommer bli förr eller senare. Måste bara orka. Det mesta är ändå bra nu, finner mig inte i en position att klaga. Många andra har det mycket värre, jag har ingen rätt att gnöälla.