Bratification

Afton emocore. Jag sitter nu hos far min och pimplar rödvin. Har snobbat till mig lite extra då min vanliga stil tydligen inte ter sig så bra här. Kom med trasiga jeans en gång. En gång. "Har du inte råd att köpa hela jeans? Hahaha" Jo super kul. Men nu har de inte klagat när jag har min snobbpiké kombinerat med vinröda chinos. En pampig klocka också, såklart. Förhoppningsvis klagar de bara på öronsnibbarna mina.
Här är brat-coff;

Stilig? Mja. Känns wierd tbh.

Fått höra av många att detta spel är fel. Att jag ska vara som jag vill och så att jag är bekväm. Varför? Allt är bara ett spel enligt mig. Lika bra att fixa bra förutsättningar? Jag kan väl dansa efter deras pipa då jag märkt att de avsevärt förbättrat vår relation genom åren. Jag syftar självklart inte bara på klädkodexen. Så för mig är de helt klart värt att inte vara riktigt "jag" när jag är här.

Sen så är jag ändå löjligt jävla konfunderad. Över vem denna "jag" är, så varför inte experimentera med roller för olika sekundär grupper? Det gör ändå alla mer eller mindre i de flesta sammanhang då det är en basisk mekanism hos oss människor. Nu ska jag äta ryggbiff, ha de.