Därför är jag Kristen.

Har sett en del i diverse forum, inte endast här på ec, angående just kristendom. Dock kan jag inte påstå att någonting utav det jag sett har varit speciellt positivt, vilket jag finner provocerande. Många idag anser att det rakt av är fel att vara kristen. Många kristna idag är bara fanatiska idioter som inte ens förstått det mer grundläggande tankarna i denna världsomfattande religion. Jag är så sjukt trött på det här, så tänkte bara dela med mig av min bild.

Jag har tidigare skrivit om exempel vis livet och döden, mer specifikt vad jag tror händer när vi lämnar vår kropp. Att vi dör och det bara är svart finner jag skrattretande. För det första, om vi nu bara dör och that's it. Varför skulle vi ens då leva? Då har ingenting någon som helst mening överhuvudtaget? Flera verkar inte kunna göra denna kopplingen, en mindre hålla med mig. Men vilken form av prestation vi än tar som exempel så finns alltid ett mål. En sorts drivkraft så att säga. Är målet med våra liv att dö? Självklart går de att se det hela så, att vi lever våra liv och gör det vi vill med dem. Sedan när vi då är klara dör vi helt enkelt. Låter lite kort och tråkigt? Jag finner inte det alls speciellt motiverande, snarare ett prakt exempel på vad som försämrar folks livskvalité. För det andra så tror jag att allting är energi. Väldigt sammanfattat då. Saken med energi är den att den aldrig försvinner, bara används om och om igen på nya sätt. Jag ser vår värld som ett enda kretslopp helt enkelt. Inom detta finns det tusentals olika teorier. Jag hävdar inte på något sätt att den jag nyss nämnde är mer rätt en någon annan, vi alla förhåller oss till det vi vill. Jag kan rabbla upp diverse exempel som jag finner motbevisar det ovannämnda, att vi bara dör, men ser inte hur det gynnar något. Istället tänker jag helt enkelt säga hur jag definierar "Gud" och ja kristendomen samt varför jag förhåller mig till den.

För mig finns gud. Men jag ser inte hen som någon man eller kvinna uppe i någon himmel. Snarare ett existerande ting, något som är på en högre nivå än oss människor. Varför är relativt simpelt. Gud, eller vad ni nu önskar för namn, går inte att konkret definiera för oss människor. Då ett högre medvetande och existens inte går att logiskt koppla för oss. Inget som går att se eller ta på, eller egentligen bevisa. För mig är denna högre existens, vilket jag finner är bättre definition än "Gud", det som styr vårat eviga kretslopp. Ingen makt på något sätt. Inget ont eller gott. Jag tror inte på himlen och jag tror inte på helvetet. Jag tror snarare att det är upp till var och en att individuellt definiera dessa två efter hur vi själva väljer att se vår verklighet. Jag är dualist, jag tror att kroppen och själen är två helt olika ting. Något jag kan argumentera för i år och dagar. Det är dock baserat på hur jag ser min verklighet. För mig är verkligheten grå. Rakt av. VI har gått till att bli objektiva små självgoda äckel. Vi alla är egoister. För mig ger denna övre existens en form av hopp. Att det kan ske en förändring. Att även om vi kör denna verklighet i botten så kommer en ny att träda fram. Det är upp till oss varje gång detta händer att bygga upp och rasera. Att ständigt kriga emot det vi har inom oss, det som förstör. Varför? För att vi samlar erfarenhet. Som om ni lämnar in ett quest i WoW som exempel. Denna erfarenhet utvecklar oss. Jag menar självklart inte som människa, utan snarare vårat "Jag". Det som gör oss unika, det som vi är inuti denna farkost kallad människa. Vi evolverar tills vi når en form av transcendens och stiger upp till en högre existens. Jag säger verkligen inte att vi når samma nivå som det ting jag hävdar är "gud", utan vi blir mer kompletta helt enkelt.

Hur rör då detta ens kristendomen det minsta? Jag vet att det som är skrivet i stycket ovan verkar mer som exempelvis buddism, men missförstå inte. Jag tror inte det minsta på karma. Mitt argument varför är väldigt enkelt. Karma är ren rättvisa, vår värld har aldrig varit och kommer aldrig vara rättvis. Så ser jag det väldigt sammanfattat. Jag tror däremot på mycket i Bibeln. Dock ingenting i Bibeln skall tolkas ordagrant. Då är hela idén med den missförstod. Jag ser den mer som en abstrakt guide, med en vacker värdegrund. Följs denna värdegrund blir vi belönade i de flesta fall. Självklart inte alla, men det är något vi måste acceptera. Alla kommer aldrig ha det lika bra. Ingenting kommer vara på lika villkor för någon speciellt länge. Det är detta som är min egna drivkraft, att prestera för att tillfredsställa mig själv helt enkelt. Verkligen inte någon annan. Så skulle jag vilja påstå att alla människor fungerar, huruvida de vill acceptera det eller inte. Jag har accepterat det och är bekväm med det. Men jag är psykiskt störd också. Jag tror att vi alla är ensamma och att det är menat så. Det finns ingenting som jag finner bekräftar att det vi upplever som vår fysiska verklighet ens existerar. Men det är den spelplanen jag är på, självklart spelar jag då det spelet. Är inte den som ger upp på de sättet. Men detta betyder också att jag ser kristendomen som en egoismens religion. Det är helt enkelt baserat på hur jag har tolkat den och gjort den till min tro. Alla tror vi på något, det här är vad jag tror.

Det låter inte fint, men det är inte heller menat att göra det. Jag vill bara ge den bild av min tro som jag har. Istället för att syndar vi kommer vi till helvetet och så vidare. Självklart ska vi synda? Det är synder som ger upplopp åt våra mörkare begär. Sidor som alla behöver inse att de har. Ingen människa i världen är rakt igenom god, eller ond. Allt är bara relativt, hur vi tolkar det ständiga flöde av information och energi som vi konstant omges av. Jag ser allt som en lång kamp. En kamp jag kommer vinna för att jag har funnit den typ av verklighet jag är bekväm med, något jag kan förhålla mig till. Något jag tror på.