Objektiv tillfredsställelse.

Det har fan ta mig lönat av sig galet bra. Förra månaden då. Fick idag reda på vad jag får ut efter skatt och jag blev i princip eurofriskt hög. Efter mitt senaste förhållande hade jag rediga skulder. Kärringen hade knappt någon inkomst i 8 av de månaderna vi levde ihop. Så blev att jag betalade och "lånade" ut för henne och oss då. Eller ja, lånade är väl fel ord då hon nu efter över ett år inte betalat de tusentals kronor hon är skyldig. Men jag satte upp som mål för mig själv att ta mig ur den här jävla lyxfällan. Det är rätt psykiskt betungande att varje månad behöva oroa sig ekonomiskt om en ska gå runt. Så när alla skulder var avbetalade för ett fåtal månader sedan var det dags för fas 2, sparandet till en fet buffert. Satte än en gång upp ett mål där, att uppnå iaf 50 000 sparat på mitt sparkonto. Efter denna månaden kommer jag vara uppe i 40 000. Jag har alltså redan i princip klarat av mitt mål. Jävlar i mig själ vad underbart det känns. Inte alls ofta jag känner mig speciellt duktig. Skönt att något går bra iaf, objektiv lycka må vara tillfällig men ack så underbar.

Att jag nu ska till jobbet med knasiga revben och knappt någon sömn är mindre fett. Men jag har pratat med en person som blivit viktig för mig. Om mig, saker jag aldrig tagit upp med någon i princip. Hon tog det över all förväntan. Jag har nu en typ av hopp jag inte haft på evigheter. Så just nu är allt bara genuint okej. Kommer inte ihåg sist jag kände en glimt av stabilitet. Underbart.