Tankenötter.

God afton,
Världen är lustig mina vänner. Det var knappast något nytt på något sätt, ändå kan jag inte låta bli att bli förvånad. Jag personligen är inte speciellt spontan av mig. Spontanitet är en bra egenskap, absolut. Men personligen har jag nog lite för stort kontrollbehov för att vara en sådan fräck spontan jävel. Jag brukar ändå trivas rätt bra med folk som är just spontana. Det hjälper mig att vidga mina barriärer lite i min instängda sfär. Så helt random begav jag mig igår till Skåne, Malmö mer exakt. Var en spelning min vän ville se, någon hipsterpojke kallad "Lorentz". Inget stort fan av autotunad wannabe svensk hiphop, men ja det var väl goa beats. Någon låt iaf. Tror jag. Eh. Sedan kaosade vi runt i stan hela natten till fem på morgonen då tåget åter tog oss tillbaka till Göteborg. Om jag varit själv hade jag nog aldrig gjort något sådant. Därför var det skönt, tror jag behövde det. Sno lite lycka av glatt folk. Är ganska omotiverad i nuläget till allting egentligen. Får bara inte någon emotionell respons av något nästan. Det är lite deppigt, att känna att inget spelar så stor roll helt enkelt. Men det jag grunnar över är om det är något nytt eller bara något jag tillslut har insett. Det går nämligen att följa det rätt långt tillbaka, vilket inte är så roligt.

Jag känner väldigt mycket folk, mer än vad jag är kapabel till att komma ihåg namnen på. Men dessa är knappast vad jag definierar som mina vänner. De flesta av dessa jag känner stör jag mig rakt av på för mycket för att kunna umgås regelbundet. Det kan bero på sådana löjliga småsaker. Det är ingenting jag säger eller visar. Men det gör mig galen. Jag vill kunna fungera bra med folk, för att vara ensam är det värsta jag vet. Inte just att vara ensam, utan att känna sig ensam. Just detta har fått mig att vara en sådan äcklig jävel genom åren. Jag har knappast haft några gränser för att tillfredsställa denna känsla av ensamhet. Jag har säkert sårat mer och fler än jag låter mig själv att inse. Det äcklar mig. Jag lurar mig själv, ändrar mig själv och anammar personligheter för att kunna anpassa mig efter diverse sekundär grupper. Komma in i dem och komma nära inpå folk. När jag väl gjort det komemr jag åt det jag vill ha. Det jag insett att jag hela tiden i princip alla fall har varit ute efter. Att bli behövt. Helt enkelt känna av att just precis jag är viktig för någon annan. Att jag kan göra den personen lycklig eller ledsen genom så simpla handlingar. När jag väl fått detta är det alltid samma sak. Jag inser vad jag har gjort. Jag inser att jag inte känner alls det jag har gett intrycket att jag gör. Jag inser att jag varit naiv och än en gång lurat mig själv till att tro att jag kan fungera bra med någon jag knappt känner. Det äcklar mig också.

Vart kommer detta leda? Det blir knappast bättre efter varje gång. Känns bara som jag succesivt gröper ur min empati och bara blir mer och mer ett formbart skal som jag kan anpassa efter mina behov. Jag lägger så fruktansvärt mycket energi på detta. Det här rollspelandet. Att passa in och få folk att tro jag är som dem. Eller iaf liknande. Så länge de inte ser mig som vad jag är. Det låter väl som en akt av förnekelse. Att jag inte inser vad jag faktiskt gör. Men det är nog nästan de allra värsta med det. Hur medveten jag faktiskt är. Till och med under processen att nå dit jag vill med någon. Tanken om vad jag håller på med dyker alltid upp. Många gånger. Ofta dagligen under sådana perioder. Men den soppas bara direkt under mattan. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske bara inte har ork nog att ägna den rätt typ av uppmärksamhet när det väl sker. Men jag måste göra något åt det.

Jag är inte bra på många saker. Men just det här är jag helt formidabel på. Hade gärna haft andra egenskaper. Jag verkar aldrig heller direkt misslyckas med detta. Jag har min familj där jag vill ha dem angående mig. De vet inte om någonting helt enkelt för att jag i princip aldrig har givit dem ett skäl att misstänka något. Jag har osunda vanor. Jag tar osunda saker. Jag är med osunt folk, enligt min familjs värderingar då. Men jag gör det snyggt. Jag håller mig ren och fräsch, sköter mitt jobb, ställer alltid upp för dem om någon av mina familjer behöver något. Allt från barnpassning till att gå och handla. För dansar man efter deras pipa tror de att allting är bra. Att deras son inte har alla dessa problem som det oroat sig i perioder. För vår son är alltid glad. Han är aldrig nere utan sköter sitt jobb och har god relation till oss. Så det kan knappast vara något fel på honom. Det har gått åtta år nu ungefär sen det blev väldigt fel. Jag kan inte klandra dem för de inte förstår eller ser när jag gjort allt i min makt för att de ska göra motsatsen. Det börjar bara bli tufft nu. Det har nått den nivån att jag börjat bli deras stödpelare då jag verkar vara så positiv och glad hela tiden. Min familj har börjat lägga saker på mig, resonera med mig och vilja ha mina åsikter. Jag är inte kapabel till detta. Verkligen inte i nuläget när att gå upp ur sängen är en utmaning i sig. Ändå spelar jag med, säger inte ifrån. För den idyll av mig jag har skapat och kämpat för att uppehålla är för skör. Den skulle raseras på sekunder. Jag måste fortsätta att spela alla kort rätt. Jag vet att jag kommer göra det också, även om det kommer dra mig ännu längre ner och längre ifrån dit jag vill. Eller dit jag ville rättare sagt.

Jag önskar innerligt att det här var det enda som störde mig i nuläget. Men det är så ofantligt mycket mer. Alla nyanser bara blandas till en gröt som måste vadas igenom. Det gör varje steg så onödigt mycket tyngre. Är dock ingen fara. Jag är rätt duktig på att tvinga mig själv framåt, det är trots allt så det varit de sista. Kan nog fortsätta så ett bra tag till.