Vila i frid min vapendragare.

Galet verkligen. Hade aldrig kunnat tro att de skulle gå så fort. Hade aldrig kunnat tro det skulle hända nu under natten som var. Väldigt glad att jag jobbade inatt. Var en av de få som fick vara med de sista.

"De har hänt nu" sa min kollega plötsligt när hen kom utfarande ut patientens rum tårögd. Jag visste precis vad de betydde. Men ändå kunde jag bara inte koppla. Inte ens när jag själv står och glor på liket. Det gick bara att inte acceptera det. Anledningen till varför är rätt simpel. Den som gick bort inatt var en vårdtagare på mitt jobb. Vi har känt varandra i strax över ett år och nästan träffats varje dag. Var en av de få som är kvar sedan jag började arbeta där. I alla fall, denne vårdtagare var en riktigt tuff jävel. Varit med om hur mycket sjuka saker som helst. Flera allvarliga skador jag varit med om. Men återhämtade sig alltid snabbt och sket fullständigt i smärta. Så länge det fanns cigg och kaffe var hen helt enkelt ostoppbar. Så därför gick de bara inte att förstå. Att en sådan krigare till människa hade gett upp och somnat in.

Jag förstår ändå. Cancer är brutalt och bryter ner snabbt. Du pallade hundra gånger mer och längre än vad jag någonsin hört någon göra. Du klagade inte ens. Inte en enda gång. Så jävla häftig var du helt enkelt. Sjukt tacksam att jag fick bli din polare. Kommer sakna dig sjukt mycket. Men det känns bra att du inte har ont längre och är på ett bättre ställe. Du har krigat mot denna världen länge nog nu, dags att ha de gött bara. Vi har haft så jävla roligt tillsammans. Du gjorde jobbet kul så många gånger det varit fruktansvärt. Du får vänta med att reinkarneras tills jag kommer, så vi kan spawna nära varandra. Nästa liv ska vi vända upp och ner på denna världen.

Trött nu, hoppas jag kan sova lite. Vill inte jobba inatt igen.