Definera "kärlek".

Jag är ganska provocerad av folks beteende runt just "kärlek". Absolut, det är fint och dandy men jag upplever att det folk ser som kärlek(om jag då generaliserar och drar alla över samma kant) är rätt långt ifrån vad det egentligen är. Ur mitt perspektiv verkar det som folk idag tolkar crushes och mindre förälskelser samt även i vissa fal attraktion som kärlek. Det skulle jag vilja påstå är fel. Väldigt fel.

Skulle säga att kärlek inte alls har med attraktion att göra, inte för mig iaf. Jag har ärligt talat varit tillsammans med folk jag inte alls upplevt som speciellt "snygga" eller "attraktiva". Menar då seriösa längre förhållanden. För om ett förhållande bryts ner del för del är knappast attraktion en bärande pelare?

För mig handlar det rakt av om bekvämlighet. Med det menar jag någon som jag känner mig bekväm med. Någon som det går att vara avslappnad med när man umgås. Någon du kan leva ut ditt "jag" med, alltså vara dig själv eller så mycket som det går. Kanske låter lite bohemiskt eller ja fjantigt. Men är det verkligen det? Hur många personer möter jag varje dag? Ingen aning, oräkneliga. Hur många personer känner jag? Också väldigt många. Hur många av mina vänner, släktingar samt familjemedlemar är jag helt bekväm med? Ingen. Därför är just denna bekvämlighet vital för mig om jag ska överväga att föra det till nästa nivå.

Folk idag har så sne bild av kärlek. Jag säger att det händer aldrig vid första ögonkastet. Det folk upplever i sådana stunder är konkret en simpel kemisk reaktion i hjärnan. Endorfiner, adrenalin och lite annat smått och gott. Det är inte kärlek. Det är att vilja ha. Stor skillnad. Kärlek är så speciellt just för att vi kan inte egentligen konkret säga vad det är. Det är för komplext. För abstrakt och förvirrande. Men självklart existerar det, även om den nu inte vetenskapligt går att definiera. Folk har genom historien gjort riktigt sjuka upptåg på grund av att det varit förälskade av någon annan. Det har dödat, svikit, terroriserat och ja det mesta. Bara för en känsla? Nej. Det låter alldeles för skevt för att jag ska kunna förhålla mig till det. Jag är en sådan som vill ha logik. Det som är logiskt förstår jag, om något nu inte är det blir jag bara sjukt jävla förvirrad.

Vart är då logiken i att gå igenom eld och vatten för någon jag vill stoppa kuken i? Kan inte se den, tyvärr. Däremot skulle jag göra vad som helst för någon jag är helt bekväm med. För sådana människor är individuellt exklusiva. Vissa har flera, andra ingen. Har man nu turen att finna en sådan människa ska man skatta sig lycklig. Aldrig släppa dem.

Trots detta är vi bara simpla människor och människan i sig är fruktansvärt simpel. Vi fungerar som en dator kort sagt. Allt vi upplever är som knapptryck på vårat tangentbord. En upplevelse, en tangent. Ett stimulus och en respons. Däremot finns det en skillnad mellan oss och datorerna. Vårat medvetande. Om vi nu blir medvetet bekväma med någon. Vi vill vara med denna personen varje stund vi får över. Vi är medvetna om att den personen gör oss gott. Vi kan säga vad vi vill till den, utan att egentligen behöva oroa oss för vilken reaktion det kommer få. När vi är utan den personen kan vi inte tänka på något annat än att få vara med den igen.

Kärlek för mig är alltså en relation. Den behöver inte vara ett förhållande. Den behöver inte vara mellan man och kvinna. Verkligen inte. Det handlar om personkemi. Kön, etnicitet, religion osv, det är irrelevant. Om jag är med en person och jag inte överanalyserar. Inte oroar mig. Utan kort sagt kan slappna av och bara kunna vara i den stunden. Stänga in mig i en säker och behaglig sfär. Om jag varje vaken sekund bara vill ha den personen i min närhet. Då vet jag att det är någon jag aldrig kommer släppa. Det är väl vad kärlek är för mig.

Av ren nyfikenhet, hur ser du som orkat läsa denna textvägg på det hela?