Halsa.

Universum verkar ha utvecklat en thing för att antasta mig. Verkar som det verkligen ansträngt sig till det yttersta för att göra min tillvaro här så förjävlig som det bara går. Ologiskt, jag är faktiskt konfirmerad. Trodde man då hade lite förtur i lyckokön uppe hos snubben i molnen. Jag somnade 13 idag, skönt att äntligen lyckas få några timmars sömn. Så nu är vi på jobbet igen och taggar.

Dock har jag fått tag i en telefon, äntligen. Höll fan på att bli galen där ett tag. Går nu att nå mig på facebook till och från, för er nu som ville veta.

Imorgon blir bra, för då ska jag bli full. Orkar inte med att ha det så här i skallen längre, blir i princip rädd för mig själv. Kan inte fokusera, inte tänka och ja knappt fungera. Så hoppas verkligen inte jag fuckar upp något på jobbet inatt, annars kan jag inte bli redlös med gott samvete imorgon. Mina gubbar här får helt enkelt gilla läget och uppföra sig inatt. Jävla skalle, fokusera nu.


Jag saknar honom som fan också. Förstår inte riktigt hur jag kan hata och älska någon på det sättet. Men jag antar att det är pga det simpla faktum att jag visste att han alltid var där, vad det än skulle vara. Att han aldrig skulle döma mig, vad det än skulle vara. Det är väldigt unika karaktärsdrag som verkar vara helt utrotade nowadays. Har inte prata med honom på månader. Försökte lite försiktigt men blev bara nekad. Så nu kommer jag inte våga försöka igen innan han hör av sig. Våga kanske är fel ord, tror jag bara är för "stolt". För fast i mitt egna trånga jävla tänkande. Alltid sett mig själv som väldigt empatisk men jag börjar tvivla på det nu de senaste. Tror inte det alls är en fråga om empati, bara ren empirisk kunskap kombinerat med överanalysering. Bläh. Vill fly från allt det här nu på en gång. Men det får bli imorgon med flaskan i handen och holken i käften. Om någon vill träffa en full mig imorgon så hojta till, lär vara lite överallt.