Det här med dödsångest

Jag, för er som inte vet, jobbar på ett psyk boende. Har varit här i över ett år nu. Det är inte som ett äldreboende, våra patienter är "yngre dementa" vilket är i snitt åldern 40-60. Det som varit skönt är att jag inte behövt se någon av mina underbara gubbar du. Men nu har min favorit dude här inte långt kvar. Sjukt aggressiv cancer och ja det är inte så långt kvar. Denna patient, precis som jag, är kristen. Så oftast när det varit något hen tänkt på angående döden eller vad som händer efter så har jag varit personen hen vänt sig till.

Igår tidigt på morgonen innan jag slutat blev det sådant samtal. Dödsångesten hen hade var bland den värsta jag sett tror jag. Men jag kände ändå att jag var tvungen att göra mitt bästa trots att jag på papper inte är kvalificerad för sådana samtal. Vi pratade i närmare två timmar. Patienten gick från att gråta och vara på väg att få panik ångest till att bli lugn och ja, tillfreds med situationen.

Vi gick igenom allt från ångest och ånger från val i livet till döden och vad som kommer efter det. Skönt att det gick bra iaf, men jag mår rätt kasst. Denna patienten har liksom varit mitt lilla ljus här inne på jobbet. Vi har skrattat så jävla mycket och har haft skit kul. Planerat pranks mot andra patienter eller mina kollegor. Det kommer bara bli så jävla tomt när hen är borta. Ska fan dedikerad all min tid jag har över här för att min dude ska få en awesome tid det sista.