Blir galen. Sluta bara.

Jag kan bara inte processera och förstå vad hon tänker. Det gör mig galen. Jag brukar alltid förstå folks skäl till deras handlingar/tankar. Vissa kallar det empati, jag kallar det allmänt vett. Någonting, en händelse eller dylikt, skapar ett stimulus som blir en reaktion. Alltid, på ett eller annat sätt. Därav dömer jag inte folk efter deras handlingar, de har sina skäl. Huruvida du, jag eller någon annan tycker dessa skäl är väsentliga är irrelevant. Vi är inte dem, vi är oss själva. Vi är inte så pass komplexa att vi exakt kan sätta oss in i en annan persons perspektiv och se hur den tänker och resonerar. Men fan vad jag önskar att jag var kapabel till det.

Det har ändå gott lång tid. Jag anser att jag tog det stora steget och helt enkelt gjorde det rätta valet. Du kallar mig dum, oförstående, naiv. Jag vet varför du säger så, men blir djupt besviken. Inte på dig, du är du och jag har inget att säga till om hur du ska vara. Jag är besviken på mig, att jag än en gång baserat så pass mycket emotionellt på ett jävla antagande. Det är lätt att bara dras med, inte reflektera så mycket. Det är väl trots allt de som till stor del är charmen med det hela. Jag gillar det inte, det lurar mig. Alltid. Sen blir jag bara sittande och försöker få dem att vara tysta. När det blir sådana här situationer skriker de alltid åt mig. Det spelar inte så stor roll vad jag stoppar i mig för att få dem att hålla käften. Det tar verkligen all min jävla tankekapacitet och får mig både psykiskt och fysiskt att nå botten. Ingen mat, ingen sömn. Repeat. Jag vågade tro att du var någon som skulle kunna förstå mer än de flesta andra. Jag glorifierade dig för snabbt och nu får jag väl betala priset för det. Du har tydligt uttryckt dina åsikter om mig. Så, varför låter du inte mig vara?

Du är medveten om mig och vad det innebär på ett plan nästan ingen annan gör. Jag vet att du förstår till stor del hur den sidan av mig fungerar då du läst offantliga mängder psykologi och arbetar med det. Så varför? Jag vägrar att tro att du blundar för det, det hade varit för korkat för att vara du. Men jag kommer bli helt galen om du inte inser vad dina handlingar leder till. Jag sa att vi skulle sluta ses av en anledning. En anledning jag gång på gång har försökt få dig att förstå. Jag sa rakt ut att jag var rädd, rädd för mig. Hur han skulle utvecklas och handla gentemot dig. Du vet. Så varför utsätter du dig själv för det här fortfarande? Det har gått månader. Det finns ingen vinnande part här, bara en negativ spiral som aldrig tar slut.

Du såg inte mitt skäl som ett rimligt sådant. Ledsen, men det har du inte att göra med trots att du är involverad i det hela. Du vet egentligen att jag är fruktansvärt eftertänksam. Hur abnormt mycket jag analyserar minsta lilla detalj. Tror du att jag skulle kasta bort "det vi hade" på grund av något som jag inte ansåg vitalt. Du vet. Snälla, inse det. Låt mig vara. Du gör mig bara galen.

Då var det iaf ute ur systemet för stunden. Jävla vidriga natt äckel. Dags att återgå till vardagen då. Inte verka nere, vara artig, visa intresse och det allra viktigaste såklart;