Socialfobi för vänner

Jag råkade nämna för morsan igår kväll att jag inte träffat nå folk på flera veckor. En vän skulle jag ha träffat i lördags men jobbet kom i vägen. Men det var jag lite lättad över. Naturligtvis undrade hon varför. Hon har alltid varit mån om att jag umgås med andra. Jag sa som det var. Att jag knappt ens orkar ta mig ur sängen, får panik och ångest om det inte är familjen när telefonen ringer, är supernervös inför att behöva träffa vänner och fortfarande avskyr när folk frågar hur jag mår. Särskilt vänner som ska försöka bry sig om en när jag inte vill att de ska det. Att min sociala fobi gäller dem, inte okända människor.
Hon testade mig direkt. Tog på en allvarlig min, lade armarna i kors, lutande sig över bordet och frågade. "Så hur mår du nu då? Kan du säga att det är bra?" Tårarna trängde upp ögonblickligen. Men jag klarade av att hålla emot och pressa tillbaka dem. Hon såg det men jag andades djupt, svalde ner vad det nu än var för känslor som var på väg upp, bytte blixtsnabbt mental stämning och hånlog triumferande. "Nej. För jag mår inte bra inuti. Även om jag oftast känner mig lycklig och nöjd om dagarna, lever gott och inte har nå egentliga problem så är jag samtidigt fortfarande trasig. Så jag vet inte vad jag ska svara. Jag vill inte ljuga men jag dör hellre än säger som det är och gnäller. Det har inte de med att göra."

Hon tittade på mig i några sekunder sedan började hon prata om sitt jobb och all annan skit hon alltid mal om som hon ville att jag skulle lösa det åt henne. Hon har babblat högljutt non stop om det så fort hon ser mig så jag klarar knappt av att tänka ens. Jävligt irriterande. Inte undra på att jag har förvärvat egenskaperna selektiv hörsel och grym multitasking. Hjälper syrran på telefonen med hennes skit, går på löpbandet och skriver ihop det här just nu samtidigt som musik spelas i huvudet för jag är sur över att behöva stänga av Spotify för samtalet >:/ Jag är pissnödig.