Några få andetag ifrån att hyperventilera

Vaknade upp med förjävlig ångest. Satt bara och skakade som ett frasigt höstlöv med kippande anda och försökte tygla nerverna. Orkar inte med ångest idag. Vill inte fälla självömkande tårar för en sådan sak. Det kommer jag ingen vart med. Dämpa, dämpa, dämpa. Stäng av, stäng av, stäng av, stäng av, stäng av. Det är inte jordens undergång. Jag är inte utsatt för någon skada eller fara. Min familj mår bra. Allt är bra. Hela kroppen skälvde. Jag var bara några få okontrollerade inhalationer från att börja hyperventilera, låta hjärtslagen rusa iväg och hänge mig åt en mindre psykos. Varför ska jag ha så dåliga nerver?...

Bella finns alltid (tackar heliga universum för det) men jag känner inte för att prata om det ens med henne. Jag försöker att inte kännas vid rådande situation. Det blir bäst så just för tillfället. Jag löser alltid allting på egen hand men på senare tid har jag inte ens velat nämna vissa problem med min syster. Någon förändring är det som sker inom mig. Jag ser det som ytterligare ett steg i min självständighet. Jag har alltid varit självständig. Så jag är förvånad över att faktiskt kunna gå snäppet ännu längre. Men något gott kommer det alltid av det onda också...

Det här var en bra dag. Jag kan inte fly till drömlandet just nu. Och jag vet att det där fortfarande var en halvdan period. Men jag ser fridfull ut och känner mig trygg av att titta på bilden. Jag önskar att jag kunde lägga mig bredvid i just det ögonblicket och hålla om mig själv. Hårt och ömt. Älska mig själv så som jag förtjänar och så som bara jag kan. Bara få vara jag och med mig själv. Ingen annan tycker om mig så som jag gör. Ingen kommer att göra det heller. Sad but true. A good truth. Painfull but consoling truth.





Edit: Känner mest för att drämma huvudet genom en betongvägg just nu. Fucking emo cunt.