Att inte veta om farsan har dött eller inte

Tog en tupplur efter jobbet tidigare. Hade ännu en otrevlig dröm om att min pappa hade dött. Alla i stan visste om det men ingen vågade prata med mig om det för de trodde att det skulle vara för känsligt för mig. Han hade visst dött förra veckan och det stått om honom i tidningen. Men alla hade gömt undan dem så att jag inte skulle behöva läsa. Jag försökte fråga folk om vad som hade hänt pappa men ingen ville svara. Det verkade som att han var död i alla fall. Jag kände bara:
"Jaha? Så farsan har dött. Han är i trygghet och har fått ro äntligen så jag kan inte vara ledsen över att han far illa och sliter mer. Nu mår han bra. Och jag visste ju att han skulle dö någon dag. Det är väl onödigt att bli ledsen bara för att jag borde det enligt normer. Att gråta över det vore i så fall för att jag tycker synd om mig själv som är utan honom. Det är också onödigt. Vi kommer att återförenas sedan när jag dör och det tar väl inte alltför lång tid heller. Hur dog han? Inte för att det spelar någon roll då han redan är borta men jag vill veta. Var det hjärtat? Var det i en olycka på jobbet? Trafikolycka? Det här kommer att bli jobbigt för mina syskon. Varför är inte jag ledsen?"
Det här var som en uppföljningsdröm för jag har haft flera de senaste dagarna. Jag har lite problem med mina verklighetsuppfattningar just nu så jag visste inte om det här var i drömmar eller om det hade hänt i den här allmänna verkligheten. Jag har pratat med min syster flera gånger idag och hon hade inte varit ledsen så det kanske inte var sant ändå. Fast hon kanske var i förnekelse eller lika avtrubbad som jag? Jag var tvungen att ringa morsan och fråga.
Jag: Hej. Lever pappa? Har han gjort det de senaste dagarna? Han har inte dött eller så? Eller har han det? Vet du om han har dött?
Morsan: Jaaa, jag såg honom vid köksbordet senast innan jag gick och la mig. Då levde han i alla fall. Efter det vet jag inte.
Jag: Så han har inte dött för några dagar sedan?
Morsan: Nej inte vad jag vet. Han kanske lever.
Jag: Okej, men då gör han nog kanske det.

Hon lät inte vidare försäkrande. Borde man inte veta det om man bor i samma hus? Hon blev inte oroad över att jag frågade heller. Det känns skumt. Jag borde nog prova ringa farsan själv förresten. Hoppas att han svarar.


Edit:
Han svarade och lever! ^^ Han bara skrattade åt mig. "Det är klart att jag gör. Än så länge i alla fall. Det är värre med er barn.". Jag sa att jag förmodligen kommer att gå bort först. Sedan sa han att jag inte ska ringa så sent på kvällen när han sover.