Mom's Crying. I'll Just Pretend Like Nothing.

Blev en mindre gråtdag idag. Morsan bröt ihop av frustration över sin jobbsituation och stress. Jag borde nog ha kramat henne eller sagt nå tröstande ord. Det är väl vad folk brukar göra? Krama sin mamma om hon gråter? Jag har inte lärt mig det än. Står alltid tyst och ignorerar hennes tonårsfasoner.

Någon timme senare står hon och skäller ut lillebror Mattias som skulle iväg på juldisco. Hans kläder var inte fina nog. Eller rättare sagt bannade hon över hur fula hans kläder var. Hon tvingade på honom en skjorta och härjade över att han inte hade jeans på sig. Att kläderna han hade var så otroligt fula och som han har på sig varje dag. Det var hennes ord. Han hade ett par turkosblå jeansbyxor och en ljusgul t-shirt med tryck på. Sårad över utskällningen kunde jag se hur Mattias böjde ner huvudet så att håret hängde i ansiktet för att dölja några små tårar medan han knäppte skjortan i tysthet. Hon gormade på om att det såg förjävligt ut med de blå byxorna till. Jag sa att de bara är barn så ingen bryr sig om vad de har på sig. Att eftersom det var blått i skjortan så det gick visst bra med blå byxor till. Att det såg bra ut. De åkte iväg. Jag blev ledsen i hjärtat.

Ikväll har jag och morsan diskuterat hur vi vill ha våra begravningar så som vi emellanåt brukar göra. Det är kostsamt som satan med kistor och gravstenar. När man har dött spelar det ingen roll vilka fina dyra saker man har skaffat åt sig så det är att kasta pengarna i sjön. Hon vill bli spridd på en vacker plats och ha en vanlig enkel stenbumling till minne. Med hennes namn på såklart. Jag tyckte att det vore fint om alla vi i familjen hade våra stenar samlade. En stengrupp, med en namnsten för oss alla. Vi båda började gråta av den tankebilden.

Nyss berättade morsan om att hon höll på att ha kunnat peta sitt öga blint i morse när vår stora fönsterskrapa föll ner och träffade på ögonlocket. Fruktansvärd tur att den inte träffade rakt i ögat! Jag som är trött efter nattpasset och sömnbristen började fnittra över situationen. Apropå berättade hon om min morfars syster som lyckades med att råka fara med huvudet och bli träffad i ögat av bilantennen. Det hade inte gjort ont direkt då så hon gick in till alla andra och de fick sig ju en rejäl chock av åsynen när fastern kom in med sitt skadade öga. Hon fick ha ett av emalj sen. Morbiditeten i den hemskt makabra föreställningen fick mig att börja tokgarva. Morsan skrattade också som tur var men jag försökte verkligen att låta bli! Det är ju horribelt att förlora sin syn och absolut ingenting man skrattar åt. Men det gick verkligen inte!


Min reaktion när man försöker att inte skratta. Hatar när det händer för jag är urusel på att dölja sådant och allra särskildas medan man försöker att säga något. Det lät i stil med "Det är ju fruktansvähähähähääääärrrt!".