My destructive side has grown a mile wide

Det är helt galet egentligen hur livet svänger. Man tror att man har kontroll på allt och att inget kommer förändras, men på något sätt gör det alltid det. Till exempel hur jag inte trivdes i skåne innan, men nu älskar att bo här och aldrig vill tillbaka till Stockholm (även om siktet just nu är inställt på London och jag i detta nu skriver ett brittiskt CV), hur man tror att man vet vad man vill bli när man blir vuxen, hur man tror att man har tappat det enda man någonsin var bra på o.s.v.
Har fått en sådan sjukt kreativitetsboost de senaste dagarna. Allt jag gör är att gå till gymmet och sen sitta instängd i sovrummet med gitarren och pennan. Jag har så mycket i huvudet som bara måste ut, och det finns inget stopp. Inte rört gitarren sedan sista konserten på kulturama, men nu vill jag aldrig släppa den. Kanske behövde en paus efter alla måsten som kulturama innebar. Skrivit hela, färdiga texter för första gången på så länge. Trodde att jag förlorat förmågan att skapa, men nej. Fyfan vad skönt det känns. Att göra musik är otroligt bra terapi.

Jag vill ut och resa och se Europa mer än något just nu. Ska spara undan så mycket jag kan av pengarna jag tjänar i sommar så att jag kan smita iväg till London och Amsterdam. Helst ensam. Japp, jag vill resa ensam, helt utan sällskap. Vill suga i mig så mycket intryck jag bara kan, möta människor som inte har en aning om vem jag är, träffa kreativa, genomvackra personer, dricka alkohol från morgon till kväll och uppleva saker jag aldrig upplevt innan. Ett miljöombyte är på plats.

Jag lyssnar så mycket på Amy winehouse och Tony Bennet just nu för att det passar så väl in på hur jag känner mig inuti. Länkar min favorit winehouselåt.

Nu ska jag sitta på min balkong och titta på regnet.