Föll direkt

Händer för mycket i mitt liv just nu, för två veckor sedan fyllde jag 16 år, fick en ny gitarr, pengar, ett halsband och en bok. Min bästa kompis flyttade till stockholm två dagar innan min födelsedag, och nu pratar vi knappt längre. Färgade om det blåa i mitt hår och klippte av det, dagen innan man började skolan. Går om 9:an pågrund av att förra skolan bara gav mig skit. Trodde jag mådde bättre. Trodde allt hade lugnat ner sig, tills i onsdags. I onsdags var jag i kyrkan för min ungdomsgrupp där hade rollspel. Tänkte att det kunde bli roligt att gå och få träffa de människorna igen. När vi väl hade haft andakt brukar man få stanna kvar inne i rummet, det gjorde jag. Kände att jag behövde vara lite själv i någon minut bara. Sedan började tårarna komma, minnena från när man var barn kom fram och allt vart för mycket för mig. Låg där, på golvet, helt själv i kanske 10 minuter tills min kompis kom dit för att se vad jag gjorde, men jag grät bara. Fick ångest, ville att inget av det som skett skulle ha hänt, att jag inte ville se alla bilderna som kom fram som ett bildspel i mina tankar. I skolan tycker alla att jag är en så stark, självsäker tjej. Känner mig inte alls så, känner mig som ett vrak. Lugnade ner mig. Dem gjorde mig glada. Sedan i fredags ville jag hänga med en annan kompis, för hade inte träffat honom på ett tag. Han går i samma klass som mitt ex. Då fick jag för mig att jag kunde hänga med honom också. Det dåligaste beslutet någonsin. Han behandlade mig som om jag inte var där. Sa inte hej när jag kom dit, kände mig så dålig och så hemsk för att jag gjorde slut, det var bara mitt fel. Förstår varför han behandlade mig så, men att inte äns låta mig röra vid honom, att bli kallad för rabies från personen som man fortfarande har lite känslor för, det är det värsta som finns. Mådde så dåligt, försökte prata med honom men fick inget tillbaka. Sedan är det den här personen som jag inte får ut ur mitt system. Han finns alltid i mina tankar, i mina andetag, vad jag säger, vad jag gör. Vad jag än ser påminner om honom, förstår nu att jag älskar honom. Fast vet inget om hans känslor för mig, om han nu har några. Är för rädd att säga hur jag känner, är för rädd att fråga om att åka hem till honom igen, då han bor någon timme med tåg ifrån mig. Känner mig så ynklig, att jag föll för honom så lätt. Han är så speciell, han ger mig så mycket och jag känner att jag inte ger något tillbaka. Det han säger till mig gör mig mer och mer säker på vad jag själv gör. Han ger mig en säkerhet som ingen fått mig att känna förut. Allt han gör, det minsta lilla han säger, det får mig att gråta för att jag långt där inne vet att jag aldrig kommer få honom. Att jag inte är värdig att kallas för hans, att jag aldrig kunna kalla honom min. Det är så svårt när det är han jag tänker på precis innan jag ska sova, och precis när jag vaknar. Det är svårt att allt jag gör påminner om honom. Jag älskar honom.