Under himlen växer jag.

Den blåa himlen såg ut att vara högre här. På något underligt sätt verkade den djupare ut än hemma. Träden tycktes sträcka mer på sig, som av stolthet och luften var mjukare. Vinden smekte snarare än piskade mot ansiktet.

Med en djup suck lättades tyngden från Mikus hjärta. En ny start på det liv som hade givits honom för 17 år sedan. Förhoppnings skulle saker bli bättre från och med nu. Förhoppningsvis skulle den spruckna tonårssjälen läka, åtminstone lite i taget. Trots det glada uttrycket som alltid funnits i hans ansikte hade livslusten börjat tona bort för länge sedan. Den leende munnen, som kysst så många falska läppar, hade inte alltid ett riktigt leende. Inte alltid ett leende av glädje, utan ett gömställe och en trygghet från alla jobbiga frågor. Utan att behöva oroa andra kunde man gömma sig där, bakom sina glada miner och charader som ingen kunde se igenom. Men under fasaden knäcktes själen i fler bitar än vad någon skulle vilja räkna.

Väskorna föll ner på marken med en duns. Miku gned sig om sina ömma händer och tittade obekymrat på de röda märkena som de tunga väskorna lämnat efter sig. Smärta för honom var inget annat än en känsla som med tiden brukade gå över. Att visa hur ont saker och ting gjorde skulle inte få bort det som sårade en, utan bara smärta andra. Det var iallafall vad han ansåg, trots att han visste att så inte alltid var fallet. Det som gjorde mest ont i honom var något som inte ens tiden hade haft kraft att läka. På samma gång som han försökt läka det, hade han skurit sig djupare in i det som med en vass knivsegg. Såret i hans själ var infekterat och smutsigt, men det var hans eget fel. Det ursprungliga såret hade varit hyffsat rent och lätt att läka, men han hade valt den svåra vägen. En väg av ignorans och självförkastelse. Han var inte värd något- sett från sina egna ögon. Men han hade förkastat sig själv länge nog nu. Saker och ting var tvugna att ändra på sig för han stod inte ut. Det höll inte längre.
Ett skall bröt den djupa tystnaden och Miku tittade ner på border collien som stod med glatt viftande svans nedanför hans fötter. Han satte sig på huk och klappade den.
- Han heter Yokku, sa en kvinnoröst bakom Miku.
Miku reste sig upp och vände sig om. Kvinnan som nu stod framför honom var ganska lång. Hon hade långt, svart hår som låg platt nedför hennes smala axlar. Miku tog henne i hand.
- Jo, vi letar efter ett hem åt honom så om du vet någon som kan vara intresserad, så säg till! Kumako heter jag, sa hon leende. Miku kastade en snabb blick bak mot bilen som stod parkerad bakom Kumako och tittade henne sedan i ögonen.
- Miku. Akira Miku, sa han kort. De släppte varandras händer och tog istället tag i väskorna som stod på marken.
- Kul att du är här! Hoppas du kommer ha roligt nu de kommande tre veckorna. Du kan följa med mig här, så tar vi upp dina väskor till rummet.
Miku gjorde som hon sa. De gick upp för en bred trappa fram till ytterdörren. Dörren var stor och mörkbrun, förmodligen hade den kostat en halv förmögenhet. Växterna som prydde rabatterna längs huset var jordgubbar och smultron. Miku hade aldrig sett ett hus med rabatter som bara innehöll dessa två bärsorter. Han förstod redan nu att där skulle han förmodligen spendera många tickande minuter. Inte bara åt plockande utan också åt rensande. Det var därför han var här. Han behövde sysselsättningar för att få bort alla tankar och rensa ut det gamla.
De gick in genom dörren och hallen som bredde ut sig på andra sidan var stor och luftig. Yokku trängde sig förbi när Miku satt sig på huk för att ta av sig skorna. Miku petade den förbi passerande hunden i sidan och den svarade med att knuffa till honom så att han trillade baklänges och blev sittandes på golvet. Kumako skrattade.
- Han har lite attityd, den där.

Fortsättning följer..