Hatar

Fan va jag hatar att Lovis inte finns längre när det är jobbigt här i livet.
Hatar att jag inte längre kan krypa ner i sängen med henne och gråta i hennes päls medans hon bara ligger där och är.
Hatar att jag aldrig mer kommer kunna träffa henne igen.
Hatar känslan av tomhet som kommer så fort jag kommer hem.
Hatar att hon va tvungen att försvinna, hon skulle ju alltid finnas här.
Hatar att ingenting kommer vara sig likt i sommar utan henne.
Hatar att det inte fanns något vi kunde göra för henne.
Hatar att vakna på natten och titta på bilden av henne som hänger på väggen.
Samtidigt som jag älskar att titta på den och aldrig kommer ta ner den.
Samtidigt som jag är sjukt glad för den tiden vi fick ha henne och de minnena vi har efter henne.
Samtidigt som jag är glad att det gick så fort på slutet, även om det blev jobbigt för oss så var det bättre för henne.
Och samtidigt som jag är glad att vi fick den där sista veckan med henne och att jag tog de tassavtrycket som jag hade tänkt på så länge men som inte blivit av.
Jag är glad att jag har en så underbar pojkvän som betalade min tatuering åt mig så att jag alltid kan ha henne med mig som en stöttande tass på axeln.


Underbara Lovis saknar dig nu och för alltid <3<3