Innan han hade öppnat hörde han sin lärarinnas röst. Han vet inte varför men han gillade inte läraren. Han var inte säker på att han gillade någon i sin klass. Han var vänner med några. Så länge dom inte var mer en han och någon av kompisarna. Om dom vart fler så sket dom nästan i honom. Den enda ljuspunkten i sitt liv var tjejen med änglahåret. Han tror att han hade varit kär i henne sen första dagen, men som allt annat med pojkens liv så var hans kärlek obesvarad. Tjejen med änglahåret såg knappt på honom. Han stretade emot en impuls att vända och gå därifrån.
Men han stod emot. Drog det djupa andetaget som han alltid har gjort. Öppnade dörren och klev in. Hela klassen tystnade. Alla såg på honom. Men ingen sa något. Men alla såg. Hans ögon var helt röda och söndergråtna. Alla visste. Han visste. Läraren visste. Klassen visste. Dom svarta ansiktena visste. Flickan med änglahåret visste. Men han sa inget. Han skämdes. Han ville bara försvinna, dö, gå upp i rök ja vad som helst. Han sa inget utan gick och satte sig på sin plats.
När han hade satt sig igen kollade han ut genom fönstret. Drömde sig iväg. Bort i fjärran. Förlorad i sina egna drömmar och tankar. Han lutade hakan mot handen och log ett snett leende. Ett äkta leende. Men hans drömmar försvann snabbt. Någon hade ropat hans namn. Det var lärarinnans. Han slet blicken från fönstret.
Men vad är det som har hänt? Undrade läraren. Vrf va du sen?
Jag hörde inte klockan. mumlade han. Förlåt.
Sen fortsatte hon undervisa. Han såg hur ansiktena hånlog mot honom och viskade. Fy fan ja han ville bara därifrån....
När han gick nerför backen var han helt ensam. Det gjorde inte honom ett dyft. Han gillade när han va ensam, men han ville inte vara ensam. Att vara betydelsefull,populär. Många timmar har han fantiserat om att vara just det. Skulle han va som ansiktena? Dom var ju populära. Blir man så när man är populär? Han hoppades inte på det. För då ville han inte bli populär. Han ville bara bli lämnad ifred.
Han hade sett skolan där han satt. Men när han gick emot huset där hans klassrum låg i så växte det sig större och större. Som ett slott i massivt gult tegel och svart brun trä panel. Han ville inte dit man han var tvungen. För om han skolkade så kontaktade lärarna hans föräldrar.
Han ville inte att hans föräldrar skulle veta. Ville inte oroa dom. Det var därför han inte berättade för någon. Han ville inte oroa folk i onödan. När han hörde sina lärare att säga att det inte fanns någon mobbing i skolan så satt han tyst. Han va ofta inte tyst på lektionerna. Han hoppa runt och prata mycket. Han vet inte varför. Enligt hans lärare hade han myror i brallan. Han hade inga myror där. Det visste han. Han hade bara svårt att sitta still bara.
Nu var han framme vid dörren. Han tog ett djupt andetag och öppnade dörren...
Han grät. Han förstod inte varför. Det var ju inte första gången han grät. Det var ju inte första gången de var på honom. Han tog up en stor näve med grus. Och slängde den så hårt han kunde i marken. Han såg hur de små gruskornen sakta rullade nerför backen där han satt. Men när de hade slutat rulla tröttnade han.
Hade han förlorat hoppet? Precis som gruskorna som slutat rulla efter ett litet tag så stod han också still. Han hade slutat kämpa. Han stod helt still och trampade på samma plats som han gjort i snart ett år nu. Han ville bara därifrån. Men ingen brydde sig om honom. Han hade slutat kämpa, men han hade inte gett up hoppet. Det är vad han tror iallafall.
Det var slut på gråt nu. Gråten hade helt enkelt tagit slut. Han tänkte på de svarta ansiktena. Hur han ville slå dem. Skada dem. Han fantisera hur ett stort elakt monster slet dem i stycken. Det kändes bra. Han skrattade till. Det var ett tomt torrt skratt. Men det kändes bra.
Han beslutade för att sluta bete sig som en fjant och gå ner till lektionen...
Orden haglade Han förstod inte varför dom var på honom nästan varje dag. Han såg deras ansikten men ändå inte. Det var bara svarta skuggor. Men deras leenden kunde han se. Dessa förbannade leenden. Han hatade dom, om han kunnat så ville han slå till dom leende idioterna så hårt han kunde.
Men dom visste att han inte vågade lika mycket som han visste att det inte skulle sluta. Han kände hur tårarna brände i ögonen. Han ville kämpa. Hålla emot dom. Vissa att han var stark. Men tårarna vann. Alla vann mot den lilla pojken. Gråten kom utan att han kunde göra något åt den. Leendena vart större nu. Dom hade fått som dom ville. Men idag gav dom sig inte. Dom började skratta. Håna honom.
Hur jävla mesig är han inte? Frågade dom sig.
Fan han är ju en fet äcklig jävla tönt! Skrattade en annan.
Det ringde i klockan. Räddad i sista sekunden. Tänkte pojken. Han sprang därifrån, så fort han kunde. Men så fort var det ju inte. Han va ju en fet,äcklig jävla idiot. Men var han fet? Han såg sig inte som fet. Han var på gränsen mellan mullig och fet. Och någon idiot var han inte. Det visste han. Men deras ord är svåra att glömma när man flyr med deras skratt i öronen. Han satte sig på sin vanliga plats. Det var hans utsikts plats. Han såg hela hans skola o stora delar av byn han bodde i. Här var han kung...
