Släktträff

Min kusin tog då studenten idag, vilket betydde att jag var tvungen att träffa min faders sida av släkten. Ha Ha Ha Ha.
Dagar som dessa är dem värsta på hela året.
För det första, så är denna kusin, egentligen inte min kusin eftersom min fader och hans pappa endast är styvbröder, vilket även gäller den andre brodern då.

Jag var den enda av det kvinnliga könet som var under 45 där. För alla "kusiner" på denna sidan av familjen är stora skithögar pojkar.
Och då är det han som tog studenten, som är helt okej, han är cool.
Och dem andra.
Dem är fyra söner i en familj, tack gudskelov att den äldsta pluggar i Spanien. Men dem som var där, tre då, en är 16 tror jag, en är ett år yngre än mig och den tredje är typ 11 tror jag. Jag ogillar dem ganska starkt om jag ska vara helt ärlig, dem är irriterande, dryga och ganska elaka.
Självfallet vill min bror alltid visa sig cool inför dem så han säger alltid någonting om mig. yay.
Idag var det den alltid återkommande frasen "Wilma är den mest foreveralone tjejen jag vet " (han måste fixa sin svenska detta funkar inte) och då, självklart, så börjar jag bli hånad, och en massa skit och Jag orkar inte.

Jag orkar verkligen inte

Dessa träffar med släkten & "vänner" är det värsta jag vet.
Dels så dömer alla en, ens närmaste familj säger ännu mer hur hopplös man är och vilken skam man tillbringar.
Man måste hälsa och låtsas att man vet vilka alla är, och vara trevlig.

Jag som har problem med människor i allmänhet, jag fällde nästan en tår när alla åt för jag tycker tillställningar som sådana här är så oerhört jobbiga.

Jag känner ingen på min faders sida av familjen, min farfar bor i Spanien i 9 månader om året, och min farmor då, henne känner jag väl, men hon är så jobbig, och så på, och eftersom jag är den enda flickan i familjen där, förstår ni vilken press jag får.

Och snart konfirmerar jag mig och mina föräldrar har då dragit ihop något, emot min vilja.

Hjälp.