livet går åt helvetet

känslan när man har världens otur i livet och trodde man hade fixat sin trygghet men nej min extrema otur slog till igen
stolheten och rädslan för att bli min mor gör så att jag vägrar låta folk runtomkring hjälpa mig förutom min bror

ett jobb och jag är räddad
söker som fan men får se om jag får några positiva svar på senaste sökningarna
förutom motgångar så fortsätter jag ändå
har sagt att om universum hatar mig får det materialisera om det vill avsluta jobbet för jag tänker inte göra det

i run on pure spite
det är jäääävligt pissigt och jag mår skit men hey nothing new
its not like my mental health was that good to begin with so atleast we arent ruining anything

hellre mig än någon annan, jag har betydligt mycket mer hjälp trots moment 22 än andra så

får väl se hur det går

"somehow ive got to rebuild all the dreams that the winds have scattered from what faith has shattered ill retrieve what mattered"
Jekyll and Hyde The Musical - No One Must Ever Know

känner också att jag ifrågasätter om jag är galen emmellanåt gör jag verkligen allt jag kan för att förändra situationen anstränger jag verkligen så mycket jag kan ? tror det är det som är absolut mest draining av allt...