Gymmet

Min polare gymmar så hon drog med mig till gymmet, sagt och gjort vi gick in jag tog en provtid och sedan bytte vi om.
Jag blev smärtsamt uppmärksammad om att även om jag vill göra vissa rörelser så kan jag fysiskt inte tvinga mig även om jag försöker detta upptäckte jag hos en fysioterapeut när jag gjorde andningsövningar.

Så min kompis blev ganska orolig ganska snabbt då jag såg ut som om jag var påväg att bryta ihop.
Vi lyckades knåpa ihop några övningar jag var bekväm med men det blev mycket prova på inse att det inte går och testa något annat.

Speglar är återigen min värsta fiende samtidigt behöver jag ju se så att jag står rätt, har rätt grepp mm men min kompis fick agera korrigerare då jag inte kunde kolla mig själv i spegeln.

Det kanske låter som ett skämt "vem är rädd för speglar" jag är inte rädd för speglar men tyvärr så är det så att jag kan börja må fruktansvärt dåligt av att se min egen spegelbild och det är något jag håller på och reder i men det tar tid och just i läget där jag redan utsätter mig för massa olika saker som får mig att övertänka extremt mycket så är inte en spegel önskad.

Vissa tror de kan få det bättre med komplimanger men hade det varit sanningen hade jag inte haft några problem, problemet är inte vad andra tycker problemet är vad jag tycker och hur jag ser mig själv.
Sedan kan andras reaktion få mig att känna mig mer eller mindre trygg.

I vilket fall som helst så kommer jag eventuellt börja gymma men på udda tider och försiktigt så jag bygger upp en trygghet så jag inom ett par år kanske kan gå till gymmet som en normal person med fokus på träningen och inte vilka tider det är minst folk, vart sitter speglarna mm.

Har sökt vård och får vård för mina problem. De kommer inte försvinna hux flux men med tid och arbete kan de bli mer hanterliga.

Nu vet jag iallafall att gymmet är läskigt