Ugh konflikt

Vill umgås med människor men är så jävla trött, hade velat kunna vara mig själv och rå ärlig med hur jag är.

Den morbida sidan, den barnsliga, den empatilösa kalla och totalt fördömande sidan, den naiva empatiserande oskyldiga sidan.
Den självsäkra, den osäkra, barnet tonåringen damen, alla på en och samma gång.

Att jag gör konstiga ljud, debatterar, hata mänskligheten och sedan älska den.
Jag pratar extremt mycket med mig själv och jag gör konstiga ljuseffekter till saker och hatar tystnad.

Mest av allt skulle jag nog vilja ha någon jag kunde känna mig trygg med men alla dem människorna är borta, det finns inte en enda människa jag kan röra utan tvekan att de tycker mina händer är äckliga. Ingen jag känner att jag kan verkligen lita på.

Innan fanns föräldrar men allt ändrades och nu finns det ingen.

Ibland krymper jag ihop till ett barn och gråter men reser mig med en iskall kyla som en tonåring som trycker bort allt och vissa dagar är jag vuxen och accepterar läget.