Panik skrik och skratt

Att gå igenom ett spökhus är roligt om sällskapet jag går med blir rädda, gick igenom ett spökhus helt själv och kan lugnt säga personalen antagligen inte har mig på sin favvolista då jag går leende helt tyst igenom hela grejen.

När folk går med och de blir rädda och skriker då blir det kul, då kan jag njuta.
Folks rädsla är något jag älskar men inte överdrivet det ska vara under kontrollerade former.

Skräckhistorier, filmer, skräckhus och åkattraktioner är perfekta eftersom det sällan blir ren och skär panik.

Jag tycker inte om när folk blir så rädda att de gråter och hyperventilerar.
De ska vara rädda men inte så att jag behöver oroa mig eller bli orolig för dem och deras säkerhet.

Det är en hårfin gräns och jag går från att få energi från skriken till ångest, något i stil med = är någon i fara, gick det för långt, gick jag för långt har någon skadats är någon ledsen jag ville bara ha kul ingen skulle bli ledsen skadas eller känna det är jobbigt förlåt

Känd som ett lite halvt creepy barn gör att man tänker konstant på saker som "gick jag för långt" "var det för mycket information" "hoppas de inte tror jag är en stalker"

Osv

Långt liv många saker att upptäcka om sig själv