Illusion

Jag får som ett blixtnedslag känslor för människor jag inte känner, människor jag bara finner en attraktion för hur de ser ut och hur de rör sig.

Jag får inte känslor för människor jag känner, för jag känner dem. Det finns inget mysterium eller förhoppning om att de plötsligt ska stirra in i mina ögon och säga "jag ser dig och jag vet vem du är"

En människa jag känner är förutsägbar och jag tappar allt intresse oftast efter att jag blir bekväm med dennes sällskap.

Så fort de är uppenbart att de är människor och inte går att ha mytiska tankar om då dör allt.
Alla känslor blir lika fantastiska som sanden i tidglaset som avgör hur lite tid personen har innan mitt intresse slocknar.
För du är i slutändan bara ännu en förutsägbar människa som resten, som jag.

Du är bara en i mängden, varför skulle jag av alla välja dig?

Friends are and will always be amazing though