Fångad

Folk sade till mig "folk har tryckt ner dig, du har inte haft det lätt du är ett offer"
Jag tog det och med allt runtomkring har jag blivit arg på världen och tyckt synd om mig själv.
Inser att det enda jag gjort i en vecka är tycka synd om mig och låst in mig i min lägenhet och gömt mig från folk och medvetet mått piss och tänkt i rätt hemska banor. Intalade mig att folk inte brydde sig men det gör dem, visst folk har betett sig skit mot mig men om jag inte fuckat upp mitt gymnasium på grund av att jag skolkade och inte gjorde ett skit hade mitt liv varit mycket jävla enklare nu.

Dags att komma ut ur lägenheten, sluta tänka i de gamla inrotade banorna och börja ta tag i saker och faktiskt ge mitt allra bästa.

Jag måste sluta bry mig om vad folk säger om min kropp de har rätt att uttrycka sig och ge komplimanger och kritik men jag har samma rätt tillbaka.

Sluta vara rädd för att göra någon förbannad och vara en people pleaser, hellre ett rövhål och att folk vet var jag står. I hand med det kommer det att svälja min stolthet inse att jag måste säga att jag haft fel vilket jag har, lära mig att det är okej att ha fel göra fel och ha brister inget man bryter ihop för.

Folk kommer säga "du är väldigt hård mot dig själv" vad jag behöver är en balaserad väg framåt inte för mycket hårdhet men inte heller för mycket daltande eftersom då kommer jag inte framåt. Jag var ett offer men i framtiden vill jag bli sedd som en överlevare och en som överkom inte ett offer som klänger på snyfthistorian.

Tror det gäller de flesta eftersom blir vi konstant intalade "du var ett offer" så kommer vi börja se oss själva på ett annat sätt, människor sluta se er som offer för då kommer du inte över det. Gå framåt bli en överlevare och äg ditt liv, låt inte händelsen som gjorde dig offer äga dig.