Mörkrädd

Jag trodde att när man blir 18 så försvinner barnrädslor och annat bara poof gone. Många växte ifrån sina barnrädslor en del av dem växte jag ifrån men mörkerrädslan sitter i och inatt är den lite jävligare än andra.

Det är rusa från lampknappen och hoppa en bit från sängen till sängen så inget under sängen ska få tag i mig moment.

Gömma sig under täcket så man slipper kolla runt i mörkret rädd för att se något som inte borde vara där, helst vill man stänga av hörseln men samtidigt inte för man vill ju höra så att inte något konstigt faktiskt hörs.

Försöka låtsas att man sover eftersom det antagligen är det bästa och trots att hjärtat bankar i 700 efter att man hörde ett konstigt ljud så ligger man still och låtsas sova.

Jag bor i en etta med ett badrum och inga vrår där något kan gömma sig, jag ser hela lägenheten från min säng och sovalkoven ser jag också.

Ändå denna helt oresonligt barnsliga rädsla kommer och går vissa dagar värre än andra, ibland tror jag att jag faktiskt vuxit ifrån den bara för att ett par dagar senare bokstavligen gömma mig under täcket.

Dock om en annan person är i närheten blir det genast i princip inget problem.