Osjälvisk eller självutplånande

Intalade mig "så länge de är glada är jag glad"
Regeln var att enda gången jag kan vara nöjd med mig själv var om min familj är glad och trygg, om de inte var det var jag misslyckad och inte tillräckligt.

Trodde jag försökte vara så osjälvisk som möjligt, inser nu att det bara var ett sätt att plåga mig själv. Intalade mig själv att jag var värdelös om människorna jag brydde mig inte var glada.

Kollar igenom mina lappar från när jag var tonåring och yngre det går från peppande

"du klarar detta, visst skolan är jobbig och folk är hemska mot dig men om du ler när du kommer hem så de inte behöver oroa sig för mycket har du gjort något bra, du fixar detta"

"det är jobbigt men det viktigaste är att du ser till att din familj är trygg och mår bra"

Till

"du måste sluta oroa din familj med dina problem i skolan, du ska kunna bli nedslagen och sedan resa dig och gå därifrån som inget hänt annars är du patetisk och svag"

"du är bara till för att hålla dem glada, det spelar ingen roll vad som händer, om du blir nedslagen, söndersliten och hatad av alla spelar ingen roll så länge du håller dem glada"

"Död åt mig länge leve andras leenden och skratt"

Self destruction was the goal all along