Shit, det här var längesedan. Lika bra eller? När man bara svävar på livet så faller inte tanken in på att blogga spec. ofta, varken här eller någon annan stans för den delen.
Klarat skolan med rätt okej slut trots frånvaron, klarat mer poesi-uppläsning och mina verk växer.
Har epilepsi, tydligen, söndagar spenderas på samma vis varje vecka; jag, Hannes och Eric har myskväll.
Flyttat ut från internatet, har en stabil inkomst samt vänner för livet.
Lycka är att.. fuck it, behövs det en förklaring? lev och lär!
Du sa en dag till mig; bli inte som de, dem andra. Bli aldrig något du inte är, varit eller påverkas att bli. Du sa; stanna precis som du är, sluta aldrig existera i den formen du tagit nu. Stanna i den sinnestämningen och snälla bli aldrig som de.
Du sa; egoism är en av de värsta egenskaperna man kan ha, bygg på att skapa gemenskap, fastna aldrig i fångenskap. Bli aldrig vilseleden av världen, ta ett steg i taget och låt din kreativitet bli penseln som målar den svarta verkligheten. Och snälla, bli aldrig som de.
Du sa att de andra var inte som vi, vi var annorlunda. Vi var inte socialt fastbundna, vi var inte trollbundna av en orealistisk tro om samhället. Vi var inte egoistiska och vi var idealistiska i våra penseldrag.
Du sa en dag till mig, bli inte som dem andra.
En vecka var allt som krävdes, allt som behövdes, en vecka.
En person, ett nytt gäng och en ny krets. Sen började jag läka på riktigt.
Jag har inga dumma tankar, det är inte livet till för just nu.
Livet är till för de nätterna när man får hela nattklubben dansa.
Eller när man chillar hemma med folk som kan spela gitarr och man kompar med sången.
Eller bara då man kan prata, och allt är okej, ingenting är konstigt.
Jag gav dig ord, som du kanske inte förstod. Du gav mig aktioner, som jag var för trångsynt för att kunna se. Retoriskt förblindat och missförstådda handlingar. En enkelbiljett till felaktiga tolkningar. Allt som blev inkorrekt, blev ett hölje av skuld. Det fanns ingen tid för att fira att vi egentligen var värda guld för vårt spektakel. Minnen som var bevarade i en cirkel av våra egna mirakel, sparade i våra hjärnor, men öppna för världen att se.
Förlåt för att jag går av snart, men det är redan skrivet i sanden. Förlåt för att jag går snart, nästa är min station.
Känner hur min kropp nästan automatiskt lyfts ur sätet.
Med pipet som signalerar stängda dörrar kan jag känna dina ögon följa min rygg längs vägen jag går. Det spelar ingen roll hur långt jag går, jag känner det ändå. Ständigt, så starkt, en samlad intensitet riktat mot mitt hemligaste hemliga. Mitt vackra, vackraste sköraste.
Förlåt, men det var min station. Du hade ett par stopp kvar, det kändes alltid som fler. För det hade egentligen inte spelat någon roll hur långt du åkte, du skulle aldrig ta dig fram, känna denna känsla av att lyftas. Lyftas från ett sunkigt säte och gå ignorant och bestämt. Du hade så många stationer kvar. Slutstation.
Förlåt, det var dags att hoppa av. Så många gånger, din blick och dina ord och våra utbytta onödiga konversationer som inte skulle leda längre än ut genom andra örat. Du var inte där än, även om du ringde och sa att du var hemma. Du var aldrig framme. Du hade pipet, du hade ursäkten, men du hade inte känslan.
Förlåt, det fanns ingen anledning till längre sitta kvar. I alla fall inte för din skull, misstro inte att jag inte erfarande din existens. Dina ord, dina ord om mitt hemlig, om mitt vackra och mitt sköra. Du fick åka vidare, hur långt kunde varken jag eller gudarna veta. Du behövde en ny väg, en ny linje och en ny människa att sätta dina brinnande energiska ögon i. Men främst av allt, hitta din slutstation.
Älskade Danne, det var alltid mig du kom till när du blev rädd, du hatade åskan, sporten på pappas tv gjorde dig livrädd. Du satt alltid i mitt knä. Jag kommer ihåg när vi åkte upp och köpte dig, när du sket på min mössa. Inte trodde man att den något komiska starten skulle utvecklas till det här. Du trivdes bäst med mig, det var bara jag som fick krama och pussa dig. Ingen annan. När jag bodde hos Jim satt i cirka ett halvår satt du och väntade vid dörren på mig varje kväll, vartenda kväll.
Jag växte upp med dig, du märkte direkt när jag var ledsen, då hoppade du upp och la dig så nära du kunde. När jag var mindre minns jag hur jag tvingade dig till att hoppa över dumma hopp som jag gjorde av krattor och krukor, du tyckte inte om det alls. Men du gjorde det nog för min skull. Jag hade alltid velat gå en agilitykurs med dig.
Du kunde spela kort, nämn en hund som kan det (okej, någon annan kanske det finns, och det var inte direkt spela... men han valde ett kort med munnen och visade mig) Jag var väl cirka 9 år då.
Du var en fin hund, den enda tryggheten jag haft hemma genom åren av mammas alkoholism och pappas frånvaro. Men tiden har sin gång, allting har ett slut. Jag ville inte att du skulle lida längre.
Just nu hoppas jag, och kommer att tro på oavsett hur ni klassar mig på att det finns en hundhimmel.
Hoppas du hamnar där, och hoppas du får springa fritt nu.
Jag älskar dig.
Vila i frid.
