Egoistisk sorg, del 1: svullen om ögonen
Jag grät för 1 timme sedan.
Om hur svårt allt måste vara, och hur mycket jag måste kämpa samtidigt som jag ser andra lyckligt lottade människor skutta utav glädje.
Och se hur långt dom kan gå. Socialt och karriärmässigt. Dom har inte svårt med uppmärksamheten, eller behöver konstant order om vad som måste göra eller vilket steg dom ska ta. Dom kan gå till affärer eller gå utan att behöva känna ångest. Eller göra dom lättaste sysslorna: städa, laga mat, tvätta.
Dom blir inte STRESSADE över minsta lilla sak som krockar med deras schema. Om dom blir det, så pågor det en stund tills dom har redat ut den. Deras föräldrar kan förstå dom och lära dom på det sätt dom behöver, samma sak med lärarna. Vilket gör att betygen är ingen svår match för dom, om inte latheten kommer upp.
Det kommer alltid finnas människor som har samma personligheter eller intressen som hen. Men viktigaste av allt. Dom kommer aldrig kunna kalla sig själva för förlorare. För så dåliga är dom inte och ändå klagar dom över materiella eller onödiga ting.
....
förlåt, det var dumt sagt av mig. Man är trots allt en människa med känslor. Och även om jag inte vet varför människor oroar sig eller tillomed deprimera sig över materiella "things" så är dom människor med känslor precis som mina. Det finns nog personer som tycker att mina problem är onödiga....... :<
Varför jag grät för 1 timme sedan är för att jag är rädd att inte komma in på psykologprogrammet. Jag insåg att man måste ha höga betyg för att komma in dit. Och jag blir bara ledsen och jag känner mig chanslös över att drömma och se mig själv som psykolog. Ännu en gång befinner jag mig i en osäker plats inom mig. Och vet inte hur det kommer bli av mitt liv. Jag gråter utav att se mig jobba med något "lågt" eller med något jag inte vill. För mig att komma in till ett universitet och bli det jag vill är som att vinna ett maraton. Och det är då jag ser mig själv som en vinnare... och inte som någon misslyckande ush person!
Jag vill så mycket men det räcker inte. .
Sedan blir jag orolig över att bli antagen... mitt självförtroende ligger i botten...eller näst i botten....ah.
Tänk om jag får en projekt som jag anser vara hopplöst. Och vad händer om något känns hopplöst? jo, min FÖRSVARSMEKANISM tar över. Och för att dämpa sorgen och misslyckandet åker jag in och gör något som höjer mitt humör? :( Det är bra...hellre det än att börja kasta stolar eller skrika omkring men ändå dåligt.
Jag har försökt att bryta min dåliga vana men jag kan inte fortsätta om jag känner det är hopplöst. Orden fastnar inte och huvudet börjar skrika och förolämpa mig. Och det som blir kvar är mina tårar.
Kanske det är ändå bra att jag inte kommer in till någon universitet. Min framtid innehåller inget mer än misslyckande och sorg. Jag orkar inte mer.