DestroyAlls blogg
Tjej, 34 år. Bor i Göteborg, Västra Götalands län. Är offline och var senast aktiv: 23 januari kl. 22:30
Senaste inläggen
Jag är inte så smart.2 oktober 2016 kl. 23:13
eheheh
1 september 2016 kl. 14:29
När det rullar på!
28 juli 2016 kl. 14:38
Ett under att jag lever!
24 juli 2016 kl. 17:04
Nej nu jävlar!
18 juli 2016 kl. 14:10
Så jävla gött!
14 juli 2016 kl. 14:23
Pallar inte längre.
13 juli 2016 kl. 13:15
När livet bara flyter på!
4 juli 2016 kl. 11:44
mmmhmmmm!!
18 juni 2016 kl. 02:17
Lite skevt.
16 juni 2016 kl. 20:50
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Jenny Civilstatus: UpptagenLäggning: Straight
Intresse: Sex
Bor: Med någon
Politik: Politik?
Dricker: Alkohol
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2008-02-17
Delar min kärlek!
Igår hade jag och Kim stått ut med varandra i ett helt år.
Både på gott och ont som sagt, och hoppas att det fortsätter lika bra som det är nu - om inte bättre dvs!
Inget direkt vi "firar" eftersom det var ett årsedan som vi träffades första gången av en ren slump - på rockbaren.
Direkt när jag såg honom tänkte jag "shit, snygg kille! Men han ser ut att vara en dryg snubbe som vill ha snygga brudar", så jag sket i att presentera mig för honom. Han satt ju liksom i vårt sällskap hela kvällen, men det var först när jag/vi hade druckit mer som vi började prata.
Insåg då att han var en jäkla mjukis, en jäkligt mysig kille och Vi pratade heeeela natten, gick runt i stan och lyssnade på musik.
Tyckte han verkade lite skum när vi fortsatte prata dagarna efter, då han ville ha med mig till olika ställen osv, så jag undvek att träffa honom. Men insåg väldigt fort att jag kunde ge honom en chans, så vi gick runt hela stan, ställde frågor till varandra om varandra och började lära känna varandra.
Kunde inte se honom som pojkvän för fem öre. Men efter en vecka, på andra långdagen, tog jag tag i det. Insåg att han kanske var något ändå, och det var först då vi höll handen genom folkmassan och började pussas osv osv. Den känslan var oslagbar, och nu idag när det är bra/bättre mellan oss igen kan jag känna den känslan.
Mycket har förändrats såklart, och jag saknar tiden när vi lärde känna varandra och gjorde konstiga saker ihop, så är det definitivt inte idag (tråkigt nog).
Men jag är nöjd över att han står kvar med mig, står ut med mig, och kämpar för något.
Och jag hoppas det fortsätter.
Vi kanske inte känner exakt samma för varandra, men det finns något där.
Han förgyller min vardag även när jag vill hata honom som mest, han förgyller min vardag såpass mycket att jag fått separations ångest över att han lämnar rummet eller sitter vaken när jag ska sova.
Nu bryr ni er kanske inte såpass mycket, men jag vill dela med mig av denna människa, som jag faktiskt delar mitt liv med just nu - min kimsevims <3
Logga in för att kommentera