Onsdag 16/3 - Translating the Name

Hej,

Håller på att bli krass. Kände av det igår med en allmän seghet i hela kroppen och nu sitter jag här (efter en absurt hård jobbdag 07-18) och känner hur the illness sakta men säkert håller på att ta över varje del av mig, både psykiskt och fysiskt.

Lägg där till en slags allmän moodyness och du har ett recept för ett alldeles för tungt sinne.

You see, när jag börjar tänka har jag väldigt svårt för att sluta. Känns som att det är så mycket jag borde göra, att det finns så mycket att se och upptäcka men jag är låst. Låst i mina rutiner, låst i mina måsten, låst i mina tankar.

I had a couple of good weeks, men så fort jag peakar och känner att "nu, nu jävlar, nu händer det grejer" så triggas det igång en slags process som drar ner mig igen (där jag gör hemma >.<).

Kan inte längre uppskatta min ensamhet. Det händer för mycket. Och jag missar det. På grund av måsten.

Vill inte vara själv. Är själv. Känner en absurd lust att socialisera hela tiden.

Vårdepp:
När du efter en väldigt lång, mörk vinter plötsligt börjar vakna upp ur din dvala och "känna" saker. Du kan faktiskt vara utomhus utan att typ frysa ihjäl. Det känns som att du har någonstans att ta vägen. Och allt kommer på en gång.

Lyssnar på Saosin. Jag är glad. Ja, jag är faktiskt det. Tror jag. Eller ja, typ tom. Och jag har börjat tänka väldigt mycket på varför vi människor beter oss som idioter mot varandra. Life shouldn't be a competition. But it is. I alla avseenden.

Jag vet inte.