Post-Breakup Anxiety

Hej,

Det känns lite paradoxalt när jag grubblar över att jag för bara två veckor sedan var i ett förhållande med en tjej som jag trodde jag skulle spendera livet tillsammans med. Vi bodde tillsammans och hade planer på att skaffa barn, husdjur, köpa villa och allt det där.
Det finns flera bakomliggande orsaker till att vi (jag) bröt upp, men de tänker jag inte diskutera riktigt än. Jag nöjer mig med att säga att det inte var bra, och det berodde på oss båda. Det kom till en punkt när jag kände att jag bara var tvungen att dra mig ur. Jag insåg att jag aldrig skulle bli hundra procent lycklig i förhållandet, problemen övervägde vida det som faktiskt var bra och jag var utmattad. Så utmattad.

Det har nu gått ungefär en och en halv vecka sedan själva uppbrottet, och det har varit både intensivt, passivt och fullt av dalar och toppar. Jag har fått väldigt mycket tid för mig själv, ungefär 80% av de här två veckorna har jag spenderat för mig själv. Var ute med ett par vänner i helgen. Det var sådär. Känns bara som att jag har så mycket att ta igen samtidigt som jag ska få allt annat att gå ihop.

Jag är dock väldigt lättad över att jag slipper dramat som fanns i vårt förhållande. Har diskuterat saken med ett par nära vänner och flera av dem har frågat mig hur jag liksom kunde bära allting och ändå få livet att rulla på. Jag vet allvarligt talat inte, men jag är glad att jag är här och nu, och inte då.
"The Past Should Stay Dead" liksom.

Mina funderingar under helgen har framförallt kretsat kring vad som händer nu. I ett års tid har jag definierats av mitt förhållande; alla val jag gjort, ja hela mitt väsen har kretsat kring mitt förhållande. Så vem är jag utan det? Vem var jag för ett år sedan, innan jag inledde det här förhållandet, och vem kommer jag bli?

Det, mina vänner, är vad precis vad jag ämnar ta reda på.