Dansar mig genom ångesten

Var och prov dansade här i Linköping idag för att se om det är något jag vill börja på.

Dansat till och från hela mitt liv.
- Varit dansledare för en grupp
- Dansat i flertalet uppsättningar
- Varit den som gjort koreografin till diverse dansnummer

Var skitnervös men ändå så pepp. Dansa är ju något av det roligaste som finns (!) och var helt 100 på att jag skulle gå därifrån med världens härligaste känsla i kroppen. Little did I know...

Första jag gör när jag sitter på bussen hem är att skriva till TheOccultist och kräkas ut min ångest över honom.
Tack och lov för någon man kan göra så med, bästa människan <3

Gick inte speciellt bra på dansen och kände mig dålig. Kändes som jag hade tappat allt.
Vilket var jobbigt för dans har alltid varit något jag är duktig på och nu blev allt halvdant, som resten av det jag gör i livet.
Ska dansen bli ytterligare en halvdan grej? Varför kan jag inte få vara lite extra duktig på åtminstone något? Speciellt det här.

Kom hem och kraschade i sambons famn och bara grät.


Men nu, efter att ha gråtit ur mig, fått pepptalk av S och haft en inre monolog med mig själv inser jag att jag inte vill ge upp.
Jag ska anmäla mig till danskursen och fortsätta dansa. Och jag ska göra mitt bästa.