Här blir inga barn gjorda

Nu har det gått en vecka sen jag följde med pojkvännen till sjukhuset i Norrköping där han steriliserade sej.
Utöver att hans pung ser misshandlad ut, att det gör ont att gå längre sträckor, att kulorna känns som de lägger sej uppochner och att han har mensvärk så mår han bra. ("Mensvärken" är en smärta han har på ungefär samma ställe där mina äggstockar sitter, därav att vi kallar det mensvärk).
Men det blir bättre och bättre för varje dag, han läker på fint~

Vi har stött på en del blandade kommentarer från folk.
Vissa har blivit ledsna och andra rent utav arga. Men även av glädje och "go you!"

Jag känner mest: det är hans kropp och hans beslut.
Som jag supportar till 110% då jag inte heller vill ha barn. Det har jag aldrig velat ha och folk (mamma) säger hela tiden "du är ung, du kommer ändra dej". Well, jag har inte ändrat mej på 10 år so I think I'm fine.