Vad.Är.Detta?

Har alltid varit den som gillar att vara för mej själv, helst i längre perioder. Och när jag spenderat tid med någon vill jag få vara själv efteråt för att ladda om mina mentala batterier. Jag har aldrig varit en person som kunnat hänga med någon en längre tid utan att behöva vara ensam emellanåt. Varken nära vänner, familj eller ens ex-pojkvän.

Men nu...
Varje cell av mej skriker efter R och jag hatar att vara ensam.
Även när vi hängt ihop dagligen i 3 veckor tröttnar jag inte. Jag känner inget behov av ensamtid, inte från honom.

Vissa kanske skulle säga "men det är klart, du är nykär" men det är mer än det.
Jag älskade mitt ex massor men jag kände att det var skönt att få vara ifrån varann ibland. Jag ville inte flytta ihop med honom för jag ville bo själv, jag ville inte alltid umgås med honom utan jag ville få vara med enbart vänner eller familj. Men med R är det helt tvärt om. Jag längtar ihjäl mej till att flytta ihop med honom, att få se honom varje dag. Jag vill ha med honom varje gång jag träffar vänner och familjen.
(Sen vet jag ju att det inte är hälsosamt, man måste kunna göra saker ifrån varann, och det gör jag. Jag vill bara trycka på hur sinnes mycket jag vill vara med honom)


Jag tror dock att jag vet vad detta beror på: jag har aldrig känt mej så trygg med någon som jag gör med honom.
Och att vara ifrån den absolut tryggaste punkt man har (när man äntligen har hittat den efter alla dessa kaotiska år) är inte ett dugg logiskt.

Jag vet vad jag vill. Jag vill vara med honom. För alltid.