Att leva med psykisk ohälsa - tw

Idag fick jag, för första gången på ungefär ett halvår, en panikattack. Har inte saknat det, så att säga...
Hatar att inte få ner ordentligt med luft i lungorna och känslan av att jag kommer dö. Och efteråt blir jag helt lealös, allting snurrar och gungar och jag blir illamående. Men jag överlevde det och kommer att överleva resten den här dagen även om allt känns skit för tillfället. Gått med så ofantligt mycket ångest hela dagen.

Dagar som dessa känner jag alltid att jag fallit tillbaka, men sen inser jag att så inte är fallet.
För en sån här dag för några år sedan...ne ush...Då hade jag inte brytt mej om att försöka få i mej någon mat, jag hade skurit mej tills huden var avdomnad och sedan legat i sängen och skiftat mellan att gråta och stirra in i väggen tills jag somnat av ren utmattning.
Men inte idag. Inte längre. Idag har jag ätit mat, och jag har varit ute och sprungit nu på kvällen för att få utlopp för allting. Och nu ska jag göra en stor kopp te och försvinna in i Netflix.

Ja, jag lever fortfarande med ångest. Jag får fortfarande panikattacker ibland. Jag mår inte alltid så jäkla bra. Men jag har kommit så långt från där jag befann mej för bara några år sedan. Jag har gått från att skriva självmordsbrev till att planera min framtid.