Jobbig årstid (tw äs)

Att vara före detta ätstörd när det är såhär varmt ute och man går i lite mindre kläder och folk ser ens kropp mer...jag ser min kropp mer...Den är jobbig. Jag har absolut lärt mej att gilla min kropp mer under de senaste åren, att acceptera den men - den där sabla magen fuckar upp mej.

Jag slits mellan "alla har vi lite mage som valkar sej när man sitter ner och hänger lite över byxkanten, det är okej" och "jag vill aldrig äta igen, jag vill ta en kniv och skära bort allting fult". Ena foten i tillfrisknad, andra foten kvar i det sjuka.

Helt ärligt talat har jag fallit tillbaka en aning senaste tiden. Jag har inte riktigt ätit som jag borde.
Absolut att jag haft ångestpåslag och hamnat i en svacka vilket minskar min aptit men de dagar jag känt mej lite bättre har jag ändå valt att ta en mindre portion/hoppa över mat helt. Och det är så sjukt att det ska behöva vara såhär. Jag kämpade som fan för att komma ur det, ska jag verkligen behöva hamna där igen?
Jag är livrädd för att hamna där igen, samtidigt som en del av mej vill det...För det skulle innebära att få vara sådär smal igen. Vacker igen. Och jag inser hur det låter, att smal = vacker, för så är ju verkligen inte fallet egentligen. Men i min ätstörda del av hjärnan är det så när det kommer till mej själv.
Ffs, jag var bara skinn och ben på ynka 42 kg när det var som värst. Jag var inte vacker då, jag var sjuk och det syntes på mej.

Det vore så dumt att bryta ner min kropp igen. Jag har lyckats bygga upp muskler och styrka i min kropp. Liksom; jag har tillräckligt med explosivitet i benen för att orka springa i terräng, jag har magmuskler och jag kan stå i plankan i 3 jävla minuter.
Och ändå, den där lilla rösten som säger att det inte spelar någon roll så länge jag inte är smalare, så länge jag inte väger mindre.

Kommer jag någonsin slippa undan det här?
Jag tror faktiskt inte det.