Kollektivtrafik...

Kan vi ta ett moment och uppskatta de människorna som hjälper mej i min ångest gentemot tåg.
Åkte hem idag från Örebro - en resa på 1 timme och 40 minuter - 2 byten - 3 tåg.

Att väl sitta på tåget och åka är väldigt mysigt, allt annat omkring är hemskt.
Rädslan att kliva på fel tåg, kliva av försent eller för tidigt, missa tåget helt, byta till rätt tåg, hitta till rätt spår, och såklart; alla människor.

Josef följde med mej till station och såg till att jag kom på rätt tåg och att jag hade koll på mina byten och förklarade stationen jag skulle byta till nästa tåg på då jag aldrig hade varit där innan. Stressen. Han är verkligen guld värd. I början, när han hade flyttat dit, gjorde vi som så att jag bara behövde åka en bit med tåg och sen hämtade han mej med bilen där, så jag slapp byta tåg. Vi har jobbat en hel del med det här sen 1 år tillbaka, och nu klarar jag att åka hela biten själv även om det fortfarande är ganska jobbigt. Men det går, och jag kämpar på.

Pratade med mamma och brorsan i telefon när jag satt på tåget, det hjälpte väldigt mycket.

Hade även sällskap av Alexander över messenger hela vägen, tack och lov.
Han ger mej ett inre lugn som ingen annan kan ge. Övriga människor hjälper mej rent praktiskt i detta, men han förstår hur jag faktiskt känner och hur detta får mej att må. Hans hjälp är på en helt annan, känslomässig, nivå.

Jag är så glad att jag har folk som finns där för mej.
Och jag är ganska stolt över mej själv som kommit så långt. En bit kvar, helt klart, men definitivt på rätt väg.

Är väldigt trött efter dagens tågresa