Ett stort steg

Jag är ute ur min förbannade garderob nu!!
Berättade för min mor och syster idag om att jag i framtiden kanske skaffar mej en pojkvän...eller en flickvän.
I 2 timmar diskuterade jag med mej själv inne i huvudet när/hur jag skulle berätta, hann bygga upp en sådan enorm nervositet att när jag väl bestämde mej för att berätta började jag gråta. Men fick sådan bra respons så det var helt onödigt med nervositet och gråt.

Mamma reagerade med "ååh va kul"
Och syrran "dubbelt så många att välja på ju. Ska också börja gilla tjejer, mycket bättre än killar"
Mamma engagerade sej verkligen. Frågade mej hur länge jag vetat (mer eller mindre sen 7 års ålder för då var första gången jag gillade en tjej) och frågade mej hur det kommer sej att jag aldrig haft en flickvän.

Sån himla lättnad att få det sagt och slippa bära på det som nån slags hemlighet och skönt att mamma både ställde genuina frågor men samtidigt inte gjorde världens största grej utav det.

Har fortfarande pappa och brorsan att berätta för, men nu är i alla fall halva familjen avklarad.
Och jag är lite helare än innan. Lite mer mej själv.