När livet tar slut

Nu ligger mormor under jord. Vi hade minnesstund och urnsättning idag.
Ingen stor, ekande kyrka och ingen obehaglig kista. Utan närmsta släkt samlade i ett litet kapell med mormors aska i en urna. Inte heller nån präst eller stela psalmer utan vi satt och pratade minnen medan Elvis sjön i bakgrunden. Det var jättefint och mysigt och ganska lättsamt till skillnad från en "vanlig" begravning. Sen grät vi såklart floder mellan varven, det går inte att undvika.

Men nu är hon med morfar igen, den tanken ger tröst.

Allt avslutades med en gemensam lunch.
Ett av mina kusinbarn har dessutom blivit så stor nu (9 år) så det gick ju faktiskt att sitta och prata med henne också :')

Vi tog en jättefin bild ihop:



Har varit en väldigt jobbig, och en väldigt bra dag.

Har världens finaste släkt på mammas sida och kommer sakna mormor till tusen, men hon har det bra nu <3