Rädslan för barnskaffande

Tittade på en video i morse av Therese Lindgren där hon bland annat pratar om hela skaffa-barn-grejen och rädslan kring det.
Och jag kunde relatera så mycket och jag förstår all ångest hon känner för det för jag känner likadant.



Jag är fantastiskt jävla livrädd för graviditet och förlossning. Det finns inte i min värld att jag skulle kunna genomgå det. Varför?

1.Emetofobi - rädsla för kräkning.
Jag får megamycket ångest av att kräkas, har aldrig hänt att jag ej gråtit när jag spytt...Räcker med ett lätt illamående för att trigga igång ångesten. Och att genomgå en 9 månaders graviditet utan att kräkas eller ens må illa? I think not, det är en ganska vanlig grej.

2. Aikmofobi - rädsla för vassa och spetsiga föremål.
Och vet ni vad som är vasst? Sprutor. Bedövningssprutor, sprutor för att ta eventuella blodprov. Tänk om jag måste göra kejsarsnitt, en skalpell är bra jävla vass! Eller om det blir vaginal födelse men så spricker jag och ska man sy ihop med en vass jävla nåljävlel. Nej tack.

3. Algofobi - rädsla för smärta.
En förlossning är knappast smärtfri :))) Och som sagt, tänk om det spricker där nere. Fysatan va sjukt, jag hade satt en kula i huvet. Min smärttröskel är ungefär på -7, jag är en oerhört känslig människa och hanterar inte smärta nå vidare bra. Jag hatar att ha ont och att veta att något kommer göra ont. (Inte för att någon antagligen uppskattar att ha ont, men mitt är liksom lite längre gånget än så, vet ej hur jag ska förklara det).

4. Iatrofobi - läkarskräck.
För man måste ju inte besöka läkare när man är gravid eller ska föda :)))))
Jag går nästan aldrig till läkaren, även när jag egentligen borde....

Men sen även på grund av mitt mentala tillstånd. Med min ångest och mina panikattacker men sen också med min HSP (högkänslig person) så skulle en graviditet ta livet av mej, överlever jag det dör jag under förlossningen istället. Rent psykiskt skulle jag helt enkelt inte palla.

Sen har vi såklart den där detaljen också att jag inte är en barnmänniska.
Varför skulle jag frivilligt utsätta mej för sömnlösa nätter med en massa skrik, spyor och avföring överjävlaallt och andra obehagliga kroppsvätskor överjävlaallt?!? Och det faktum att man blir väldigt begränsad, det är inte bara att dra iväg huxflux. Allting måste vara konstant anpassat runt barnet.

Ni som har barn/vill skaffa barn och ser massa bra grejer med det; absolut, kör hårt!
Detta är mina åsikter ur min synvinkel och jag vill inte ha folks "du anar inte vad du går miste om/det är värt det" för just nu är det här jag står. Kanske att det ändrar sej i framtiden (?) kanske inte.

Jag känner helt enkelt att alla ÄR olika och alla GÖR olika, och det är helt okej!
Jag behövde få ventilera lite bara, blev ganska känslofylld i morse när jag såg hennes video och detta är ett oerhört jobbigt ämne för mej att prata om, speciellt med folk som inte vet om allt detta utan tar för givet att jag ska skaffa barn i framtiden och frågar när ska du skaffa barn då?. Jag vill bara få vara, folk behöver inte lägga sej i så jävla mycket hela tiden...

Nu behöver jag en kopp avslappnande te känner jag.
Nu blev det mycket jobbiga känslor här.