CharmigPotatis blogg
29 år. Bor i Linköping, Östergötlands län. Är offline och var senast aktiv: 16 april kl. 09:21

Senaste inläggen
Ett sista inlägg?26 februari 2021 kl. 13:56
Ett stycke julafton
26 december 2020 kl. 13:45
God jul
24 december 2020 kl. 09:09
Such a team
16 december 2020 kl. 18:49
Dåtid. Framtid?
15 december 2020 kl. 10:31
Cw 6
4 december 2020 kl. 22:53
Skona mig
16 november 2020 kl. 11:20
1 år som vegan
10 november 2020 kl. 18:09
Mood tracker
5 november 2020 kl. 12:16
#votehimout
4 november 2020 kl. 10:09
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Elliot Civilstatus: UpptagenLäggning: Bisexuell
Intresse: Spel
Bor: Med någon
Politik: Feminist
Dricker: Te
Musikstil: Metal
Klädstil: Svart
Medlem sedan: 2012-08-20
Event
CharmigPotatis har inte lagt till några event än.
Dagens tankeställare
Fick tid hos kuratorn på vårdcentralen imorse, så åkte dit och grät en stund :))
Ne men det var väldigt givande. Men jobbigt såklart. Alltid jobbigt att prata om jobbiga saker...
Idag var det dock mest lite skrap på ytan typ, så hon fick lite insikt i mitt mående och saker som ger mej min ångest och oro.
Och så fick jag lite övningar och så ska vi ses om 3 veckor igen ~hon är helt brutalt fullbokad och kunde inte förrän om 3 veckor igen~ och då ska jag bland annat få andningsövningar, det ska bli intressant faktiskt.
Dagens större diskussion handlade om min jobb och boende situation. 2 stora saker som äter upp mej inifrån.
22 år gammal, bor fortfarande hemma och har ej en fast tjänst. Har inte ens ett ordentligt schema utan får oftast veta från dag till dag om jag ska jobba eller ej. Känns ej som jag kommit speciellt långt i livet med andra ord.
Samtidigt som jag ser hur andra i min ålder har sina egna lägenheter, de har ordentliga jobb, de pluggar på högskola eller har utbildat sej till något redan, bor och pluggar utomlands PLUS att de på detta reser hit och dit med sina kompisar?!?
Och så sitter lilla jag här och får inte ihop ett jävla skit.
När folk frågar mej om jag fortfarande bor hemma -> "mmhm" *blicken sänkt*
Det är jobbigt faktiskt. För jag skulle vela flytta såklart men min jobbsituation tillåter inte det för nuvarande och det känns som att folk dömer mej pga det. För vid 22 års ålder borde man väl ha flyttat? Right? Det känns som de tänker "hon är lat och lever på sina föräldrar"
Men så är det ju verkligen inte.
Men vi diskuterade alla fördelar med att fortfarande bo hemma:
* Nära till min familj
* Behöver inte vara ensam en massa om jag ej vill
* Kan spara undan mycket
* Behöver inte göra allting själv, så som laga mat etc
Och egentligen tycker jag att det för det mesta är ganska mysigt att bo hemma för jag står väldigt nära min familj.
Känner bara så extremt mycket press från alla runt om, vilket är så jäkla dumt, för det har ju faktiskt ingen annan att göra med.
Men jag är lättpåverkad rent känslomässigt...
Dags att ändra inställning: fuck alla andra!
För tillfället är jag okej med att bo hemma, jag är inte alla andra, jag är jag och just nu ser mitt liv ut såhär och det är okej