Bergochdalbanehelg

Jag tycker inte om söndagar. Just denna söndag är extra känslig pga varit ett vrak sen i fredags.
Samtidigt har det varit en helt underbar helg. Det ryms många känslor i min lilla kropp.

Fredag: Hälsade på mormor på demensboendet och det var extremt jobbigt. Jobbigt att se henne sådär. Bröt ihop i bilen hem.
Men på kvällen åkte jag hem till pojkvännen och blev kramad på. Åt wienerbröd för första gången i hela mitt liv också! Hittade glutenfria på Ica. Satan så gott det var, speciellt det där i mitten.

Lördag: Spenderade hela morgonen och förmiddagen att gråta. När jag väl lyckades sluta och samla mej lite så satte tankarna igång och så fick jag sammanbrott nr 5 liksom...Det tog aldrig slut. Men med hjälp av pojkvännen vände det så småningom och resten av dagen blev superbra.
Vi var hundvakt, vi åt tacos, vi suckade åt bidragen i mello och vi åt glass i sängen framför en film. Sen somnade jag med en av vovvarna vid fötterna och vaknade med honom vid magen. Gosen.

Idag: Blev väckta 7 imorse för då ville hundarna ut och kissa. Så bidde morgonpromenad i 12 minusgrader 7 på morgonen :))
Sen ringde svärmor - pojken min blev farbror, för andra gången, klockan 6 imorse.
Efter att ha lämnat hundarna åkte vi hem till mej för att sedan åka och hälsa på mormor. Jag var supernervös men kände att jag MÅSTE träffa mormor. Kände i hela kroppen hur jag var tvungen att åka till henne. Och det blev så bra. Hon var mer mentalt närvarande idag och pratade och satt med och fikade och jag blev bara så himla glad och varm i hela kroppen av att se lite av hennes vanliga jag.

Men sen kom även dagens jobbiga: att Simon skulle åka hem. Jag är inge duktig på att skiljas åt, speciellt inte från honom. Slogs lite mot tårarna där ett tag..

Men nu känns det lite bättre. Lite.
Nu sitter jag dock med ångest för morgondagen och fredag. Varför kan en aldrig bara få kunna slappna av och fungera normalt.
Behöver att jag och pojkvännen kan vara konstant lediga och existera i varandras armar men ändå få in pengar. Life goals