Mormor<3

Var och hälsade på mormor idag. Hon har flyttat in på ett äldreboende. Ett demensboende.
Sen morfar gick bort för över 5 år sen så har mormor sakta försvunnit mentalt. Idag finns det inte mycket kvar av henne.

När vi kom in till hennes rum låg hon och vilade, hon såg så liten ut i sin säng.
Nu när minnet sviktar en del till ganska mycket så börjar hon tappa svenskan. Hon är finsk och därav finsktalande i grund och botten men hon kan/har kunnat svenska som om det vore hennes modersmål. Men nu börjar hon tappa svenska ord så mamma pratade finska med henne nu när vi var där.
Jag kommer snart inte kunna prata med min egna mormor längre.

Efter en stund sa mormor (på svenska faktiskt) "hur kommer jag hem härifrån?". Det fick mej att gå sönder inombords.
Inte att hon inte trivs för både personal och moster har berättat hur mormor suttit ute i allrummet med övriga människor och pratat och umgåtts men som sagt, minnet. Hon glömmer bort att hon bor där och tror att hon är på besök typ.

När vi sagt hejdå och vi satt i bilen igen bröt jag ihop totalt. Det är så jobbigt att se henne sådär.
Min älskade mormor som alltid varit så pigg och full av energi, som vi firat jul med, ätit tonvis med fika med, kramats med och bara blivit överrösta av kärlek av finns inte längre. Hon lever och existerar, men hon är inte faktiskt där. Det är ett förvirrat skal.

Hon vann mot cancern för 10 år sen men hon förlorade mot demensen.

Hon är den sista av mina mor och farföräldrar som jag har kvar. Okej, min farmor lever men det märks inte
Kan jag bara få spola tillbaka tiden några år och stanna den där. Tack.