NEJ

Gick väl sådär att ta tag i livet idag...MEN har i alla fall letat fram nummer till mer eller mindre alla dagis och grundskolor i min kommun så imorgon kommer det värsta av allt: att faktiskt ringa dem.

Har telefonskräck så det står härliga till :))

Jag gör typ allt för att slippa prata i telefon med människor som ej är familj eller Simon.
Till och med struntat i att svara när kompisar ringt - skickat ett meddelande typ 5 min senare och ba "såg att du ringt, var det något viktigt" :)))) I hopp om att det ska skriva tillbaka. Men ibland ringde de små jävlarna igen och spräckte min master plan.

Ringer nån av mina föräldrars mobil när de inte är i närheten tar jag upp den och springer med den till dem.
Och när jag var yngre och vi hade hemtelefon svarade jag enbart om jag var själv hemma och därav var den enda som kunde svara. Fanns någon annan hemma var det samma visa där - tog telefonen och sprang till närmsta person.

Jag pratar faktiskt hellre med folk face to face?!? Känns lättare, venne varför. Vill få använda kroppsspråket I guess.

Men imorgon är det dags. Ringa människor. Om jobb dessutom. Känner redan av klumpen i magen.