Mardröm om mej själv

Drömde en sådan extremt obehaglig och ångestladdad dröm.
Det var jag och min pojkvän, och så en till jag och en till av min pojkvän. Fast de där extra av oss var enbart uppbyggda av alla våra dåliga sidor. De var elaka, fulla med hat. De var ren ondska som ville skada och fördärva.

Kommer inte ihåg allt, men vissa delar.
Bland annat att medan jag låg bredvid Simon i sängen såg jag en annan Simon snabbt i ögonvrån längre ner i en korridor. Visade sej att den Simon som var med mej i sängen var den onda för helt plötsligt attackerade han mej men min riktiga Simon hade försvunnit och hörde inte att jag behövde honom.

Rätt var det var sprang jag runt bland okända korridorer och rum och såg hur onda Simons skugga förföljde mej. Hans konturer en bit bort i mörkret och vart jag än vände mej fanns han där och blockerade min väg.
Sen satt jag i ett mörkt rum på golvet framför en säng och visste inom mej att nu är onda Simon borta. Men även min riktiga Simon och jag var helt själv. Det knackar till på dörren som är i rummet bredvid mej och rädslan stiger igen. Sakta öppnas dörren och in stiger jag. Jag sitter på golvet och ser men själv stiga in genom dörren.

Först gör inte jag/hon/det där något utan bara är. Men jag känner i hela kroppen att den (säger den då det var en annan version av mej, inte mitt egentliga jag utan bara alla mina dåliga sidor i ett skal som såg ut som jag) ville mej ont. Jag får panik och börjar skrika.
Den springer mot mej men precis innan den når fram till mej försvinner den. Sen knackar det på dörren igen, in kommer jag/den och springer emot mej igen och försvinner på samma sätt som tidigare. Det liksom upprepas några gånger, samma process, om och om igen.

Då inser jag att jag drömmer och att jag måste vakna.
Första instinkten är att ringa Simon, för han är alltid den jag vänder mej till när jag behöver hjälp, men inser att han är en sisådär 3 mil ifrån mej och inte kan väcka mej. Börjar istället skrika allt jag har i hopp om att jag ska börja skrika på riktigt så jag antingen väcker mamma eller pappa som har sitt sovrum över mej eller att jag väcker mej själv med mina skrik. Mamma, du måste väcka mej, väck mej, mamma!
Jag skriker högt och länge och tar i allt jag kan.

Och sen vaknar jag.
Fast inte av att jag skrikit, jag bara vaknade. Inte ens av ett ryck, inte med hjärtat i halsgropen och utan rädsla och stress. Helt lugnt vaknar jag som om inget har hänt. Misstänker att jag kanske fortfarande drömmer och inte alls har vaknat, att snart kommer nått jävla skit och skrämmer mej tills döds. Låg blixtstilla i säkert 10 minuter och sen hör jag katten i fotändan och inser att jodå, jag är vaken. Allt är lugnt nu.

Det är första gången jag vaknar helt lugnt ur en mardröm?
Men andra gången det finns ett till jag i min dröm...
Och långt ifrån första gången jag inser att jag drömmer och försöker komma ur den och väcka mej själv.

Det märks ganska tydligt i mina drömmar att jag är en emotionell ostabil människa med en massa stress och ångest över lite allt möjligt.
Jag är min största fiende.